För alltid vi ~M&M~

Kapitel 25: Hon är här

* * *Sofias perspektiv* * *

Klockan var runt två, och vi hade bara en lektion kvar. Tuva hade inte varit i skolan på hela veckan. Hon var här i måndags, men det var torsdag idag, och ingen visste var hon var.

När den sista lektionen var klar började vi gå hemåt, jag, Martinus och Marcus.

"Hur är det?" Frågade jag Marcus och såg frågande på honom.

"Inte speciellt bra" sa han och jag kunde se att en tår runnit ner för hans kind.

"Men Marcus då, vi kommer hitta henne. Poliserna är i full gång med det, och de kan ju spåra numret från din mobil eftersom ni har sms:at" sa jag och jag fick en hoppfull blick tillbaka.

"Allt kommer bli bra" sa Martinus och kramade om Marcus efter att vi stannat.

"Jag är mest rädd för hennes skull. Tänk om de gör något mot henne, något som hon inte vill" sa han och jag fick genast en klump i magen.

Jag vet ju hur det är att bli utnyttjad, och om Tuva skulle få uppleva det också, så vet jag inte vad jag ska göra. Det får bara inte hända.

Vi kom tillslut fram till Martinus och Marcus hus och det var där vi skiljdes åt. Jag gick hem till mig medan de två gick in till sig.

* * *Tuvas perspektiv* * *

Jag satt i ett hörn och bara grät. Jag förstår inte ens hur jag kan ha några tårar kvar. Jag har inte ätit på två dagar, och det enda jag har druckit är ett glas vatten för att jag inte ska dö här inne.

Jag hade nästan tappat hoppet när jag hörde en hög smäll från rummet bredvid.

"Ner på golvet!" hörde jag en okänd röst ropa och mina ögon spärrades upp.

Jag reste mig upp, dock lite för hastigt. Mitt huvud snurrade till men jag lyckades hålla mig vid medvetande.

Dörren till rummet jag satt i öppnades och jag såg en man i mörkblå uniform komma in. Det stod "polis" på hans kläder och genast fick jag hoppet tillbaka.

Glädjetårar började rinna ner för mina kinder och jag kastade mig i den främmande mannens famn.

"Hon är här!" ropade han och en kvinna i samma uniform kom in.

"Hur är det med dig?" frågade hon, men jag var helt stum. Jag kunde inte prata. Efter det blev allt svart.

***

Jag vaknade och såg att jag låg på ett sjukhus. Jag kände en hand runt min handled och vred blicken ditåt. Jag mötte Sofias blick och ett stort leende bildades på mina läppar samtidigt som ännu fler tårar börjad rinna ner för mina kinder. Men denna gången av glädje.

"Åh Sofia, jag är så glad över att se dig" sa jag och kramade om henne så gott det gick.

"Detsamma" sa hon och vi släppte ifrån kramen.

"Var är mamma? Och Marcus?" frågade jag och såg mig omkring.

"De är utanför. Jag tror de skulle hämta någonting bara. Men jag säger till dem.

Sofia gick till dörren och öppnade den. Jag hörde inte riktigt vad hon sa men det dröjde inte länge innan jag såg min mamma och Marcus komma in genom dörren.

Mamma sprang fram till sängen medan Marcus gick. Troligtvis för att låta min mamma komma fram till mig först.

"Åh Tuva, älskade vännen hur mår du?" frågade hon och jag kollade med en tom blick på henne.

"Jag är okej antar jag, men jag var väldigt ont i huvudet" sa jag och vred blicken mot Marcus som stod bakom mamma.

Jag satte mig upp, gjorde en gest åt mamma för att hon skulle flytta lite på sig. Jag hade min blick fäst i Marcus och när han var tillräckligt nära mig kramade jag om honom så hårt jag bara kunde.

Jag lät våra läppar föras samman innan vi efter en stund släppte ifrån och jag såg in i hans ögon ännu en gång. De var aningen tårfyllda, vilket troligtvis mina också var.

"Jag har saknat dig så mycket" sa jag och kände nu hur tårar rann ner för mina kinder ännu en gång. Jag är så trött på att gråta nu.

"Jag har saknat dig med. Jag har varit så orolig för dig. De gjorde inget mot dig väl?" frågade han med en orolig ton i rösten och jag skakade lätt på huvudet.

"Nej, de rörde mig inte. Men jag kommer ju aldrig våga gå in i ett trångt rum igen. Det var hemskt" sa jag och så hur han blev aningen lättad.

* * *Martinus perspektiv* * *

"Hur går det för henne?" frågade jag Sofia när hon kommit ut från rummet där Tuva låg.

"Hon är oskadd iallafall, men hon mår nog inte speciellt bra mentalt" sa hon och jag nickade.

"Nej, det är ganska förståeligt" sa jag och följde hennes rörelser tills hon hade satt sig bredvid mig.

Från ingenstans hörde jag tjejer skrika, dock ganska lågt för vi var ju ändå på ett sjukhus.

"Omg vi älskar dig Martinus! Var är Marcus?" frågade en av tjejerna och jag nickade mot dörren framför oss.

"Men ni får inte gå in dit" sa jag snabbt när de var på väg mot dörren.

"Varför?" frågade de besviket.

"För ni får inte bara. En person ligger där inne som inte får utsättas för stress eller bli skrämd för tillfället" sa jag och de nickade.

"Okej, men hälsa Mac från oss" sa de och vinkade innan de gick iväg.

Jag log smått åt dem innan jag mötte Sofias blick.

"Gulleplutten då" sa hon och jag höjde ena ögonbrynet.

"Du är ju så gullig med era fans" sa hon och jag skrattade smått.

"Ja, jag älskar våra fans" sa jag och såg hur Sofia log.

***

Vi var nu på väg hem. Tuva och Marcus åkte med Tuvas mamma medan jag och Sofia åkte med mamma som hade hämtat oss.

Väl hemma hoppade vi ur bilen och jag gick till andra sidan bilen där Sofia stod.

"Hejdå, vi ses imorgon" sa jag och la mina hände på Sofias midja och tryckte mina läppar lätt mot hennes.

"Hejdå" sa hon och bet sig i läppen när vi släppt ifrån innan hon vände sig om och gick mot sitt hus.

*********
Woho, Tuva är hemma igen!