För alltid vi ~M&M~

Kapitel 35: Det kan inte vara sant

* * *Sofias perspektiv* * *

"Okej, jag kommer att göra lite tester på dig nu och känna lite på din mage och så" sa han och jag nickade innan jag la mig ner på sjukhussängen.

Efter att han känt på min mage tog han några blodprover. Jag har aldrig varit nålrädd, så det var inget märkvärdigt.

Efter att han tagit testerna gick han ut från rummet och mamma och Martinus fick komma in.

"Hur gick det?" frågade Martinus och satte sig på en av stolarna bredvid sängen.

"Jag vet inte, det återstår att se" sa jag och han nickade.

"Sa han någonting om vad det hade kunnat vara?" frågade han och jag svalde hårt och bet mig löst i läppen.

"Ja, han tror att det finns en chans att jag kan vara gravid" sa jag och Martinus höjde på ögonbrynen.

"Oh, och vad tycker du?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte. Jag är inte redo att bli förälder" sa jag och han nickade.

"Jag förstår, det är inte jag heller" sa han och gav mig en puss på min handrygg.

***

Efter en lång stund av väntan kom äntligen läkaren tillbaka.

"Dåså, då har jag fått provsvaren. Och jag skulle kanske råda dig att ligga ner när du hör det" sa han och mitt hjärta började slå så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen på mig.

Jag la mig ner på den obekväma sägen och Martinus satt bredvid mig på en stol och höll min hand.

"Det är så här att du är gravid" sa läkaren och jag spärrade upp ögonen.

"Du är i vecka 17, och det är relativt långt in på en graviditet. Från och med vecka 18 måste du ha Socialstyrelsens tillstånd för att göra abort, så än så länge går det om det är det du vill" sa han och hela min värld gick sönder.

"Va?" sa jag chockat och upptäckte mig själv med att krama om Martinus hand väldigt hårt.

"Men hur går det till? Jag har ju p-stav" sa jag och kollade oroat på läkaren.

"P-stav är ett mycket säkert skydd mot graviditet, och är skyddar dig ungefär 99%. Men i enstaka fall, som nu, så lyckas man ändå bli gravid" sa han och jag kände hur tårar började rinna ner för mina kinder.

"Mamma, vad ska jag göra?" frågade jag och vände blicken mot mamma som satt bredvid Martinus.

"Det bestämmer du själv" sa hon och smekte min arm.

"Vad tycker du Martinus?" frågade jag och han såg lika chockad ut som jag.

"Det bestämmer du Sofia, men jag finns här oavsett vad du väljer" sa han och jag bet mig löst i läppen.

"Kan jag få lite tid att tänka?" frågade jag läkaren som stod vid sängen.

"Självklart. Det är bara att säga till en sköterska här utanför så kallar hon eller han på mig" sa han och log mot mig innan han gick ut.

Jag tog ett djupt andetag och kollade ner mot min mage och la handen på den.

"Jag vet inte hur jag ska göra. Jag både vill och vill inte behålla det" sa jag och vände blicken mot Martinus som såg lika ovetande ut som jag.

"Jag går och hämtar lite kaffe, ni kan prata ihop er här så länge" sa mamma och jag nickade innan hon gick ut genom dörren.

"Det är ju ditt barn också, vad vill du?" frågade jag och såg att han tänkte.

"Jag vet faktiskt inte. Jag är som du, jag både vill och vill inte. Min dröm är ju att få ett barn ihop med dig, men det hade jag inte räknat med när vi är 15 och fortfarande går i skolan" sa Martinus och jag nickade.

"Jag tänker så med, att vi är lite för unga, men samtidigt så vill jag behålla det" sa jag och han nickade.

"Okej, jag har bestämt mig tror jag, vi är för unga. Jag är inte redo" sa jag till Martinus som nickade.

"Vill du att jag ska säga till en sköterska då?" frågade han och jag skakade lite på huvudet.

"Vänta på att mamma kommer tillbaka" sa jag och han nickade.

Ännu en gång blickade jag ner mot min mage och la min ena hand på den.

"Tänk att det ändå finns början på ett liv här inne" sa jag och kollade på Martinus.

Ett litet leende spred sig på hans läppar medan han la sin hand på min mage.

Jag såg på honom att han innerst inne var glad över att jag var gravid. Dock förändrar inte det sanningen om att vi båda är för unga för att bli föräldrar.

Att få barn när man är 16, som jag isåfall kommer att vara om jag hade valt att behålla det, är för ungt. Det hade varit en annan sak om vi hade varit 18 eller 19 och gått ur skolan.

Plötsligt kom mamma in till rummet och min blick vändes mot henne.

"Har ni kommit fram till något?" frågade hon och jag nickade.

"Jag kommer inte behålla det, vi är för unga, och jag är inte redo för att bli förälder" sa jag och såg att hon nickade.

I ögonvrån såg jag dessutom Martinus som gjorde en besviken blick. Ville han att jag skulle behålla det?

"Hur är det?" frågade jag Martinus.

"Nej ingenting, jag är bara trött, vi vaknade ju ganska tidigt" sa han och jag nickade.

Jag visste att han ljög, men jag valde att inte säga något.

"Mamma, vill du säga till en sköterska?" frågade jag och hon nickade.

Hon gick till dörren och öppnade. Jag såg hur hon sa till en sköterska som nickade och började gå mot det hållet dit läkaren gick innan.

"Hon skulle hämta honom" sa mamma och jag nickade.

Det dröjde faktiskt inte speciellt länge innan läkaren kom in genom dörren.

"Har du bestämt dig?" frågade han och jag nickade.

"Dåså, hur tänker du göra?" frågade han och jag tog Martinus hand innan jag log smått för mig själv och vände blicken mot läkaren.

"Jag vill behålla det" sa jag med ett leende.

*********
Ojojoj, vad händer nu?