För alltid vi ~M&M~

Kapitel 40: Hon klarade sig inte

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag låg och kollade ut genom fönstret, helt söndergråten.

Jag hade fått reda på att mamma och pappa iallafall mådde bra, vilket var något positivt.

Plötsligt öppnades dörren och en andfådd Martinus kom in.

"Vad har hänt?" sa han och satte sig vid sängen.

Jag rätade försiktigt upp mig och såg honom i ögonen.

"Det hände en olycka" sa jag med min slitna röst.

"Jo jag ser det, vad hände?" frågade han med en orolig röst samtidigt som han andades tungt.

"Sprang du hit eller?" frågade jag med höjda ögonbryn.

"Från parkeringen och hit, ja" sa han och tog ett djupt andetag.

"Men berätta vad som hände" sa han och jag suckade för mig själv.

"Det jag kommer ihåg är att vi åkte på motorvägen. När jag kollade upp på vägen såg jag en lastbil som körde rakt mot oss, så pappa var tvungen att väja, vilket ledde till att vi körde av vägen. Mer minns jag inte" sa jag och såg hans oroade blick.

"Men varför jag ville att du skulle komma hit var för att jag måste berätta en sak" sa jag och såg honom i ögonen.

"Hur gick det för Bella?" frågade han och jag sänkte blicken.

"Nej... Snälla säg inte att hon..." sa han men avbröt sig själv.

"Hon klarade sig inte" sa jag och såg hur han vände blicken ner i golvet.

Jag såg hur en tår rann ner för hans kind och jag la min hand på hans.

Han vände blicken mot mig och jag såg hur det redan hade runnit ner många tårar längs hans kinder.

Han sträckte sig över mig och la sina armar runt mig och jag la mina runt honom.

"Huvudsaken är att du lever iallafall" sa han med en skakig röst.

Jag kände hur tårar började rinna ner för mina kinder igen och Martinus släppte taget om mig.

"Jag kan inte fatta att hon är borta" sa jag gråtandes.

"Inte jag heller" sa han och torkade bort tårarna från sina kinder.

"Jag antar att det inte var menat att vi skulle få ett barn" sa han och jag suckade.

"Du kommer iallafall alltid att finnas i våra hjärtan" sa jag och la min hand på min mage.

Läkarna skulle göra någon operation imorgon på mig för att få ut Bella, så jag var tvungen att stanna kvar här.

"Jag måste stanna här iallafall, men du får åka hem om du vill" sa jag men han skakade på huvudet.

"Aldrig att jag lämnar dig såhär" sa han och tog ett tag om min hand.

"Jag vill inte att du ska se mig såhär" sa jag, fortfarande med en väldigt trött och svag röst.

"Du är lika vacker nu som alltid i mina ögon" sa han och ett leende spred sig på mina läppar.

***

Det hade gått några dagar nu och jag fick äntligen åka hem. Martinus åkte hem dagen efter att han kom till sjukhuset, mest för att jag inte ville att han skulle vara kvar.

Jag, mamma och pappa stod nu och väntade på att taxin skulle komma, eftersom att vi inte hade någon bil att åka hem i för tillfället. Vi hade iallafall fått allt som låg i bilen, så all vår packning och annat hade vi med oss.

Efter några minuter kom taxin och vi la då in våra saker innan vi hoppade in och började åka hemåt.

Väl hemma packade vi ut allt och gick sedan in i huset.

Det enda som hänt mig var att jag fått en hjärnskakning, och att jag hade lite ont i nacken. Men annars var det inga mer fysiska skador iallafall, men mitt hjärta hade dock gått sönder.

Hur hanterar man ens att sitt barn dött?

"Jag går upp" sa jag med en dyster ton i rösten.

"Hur är det gumman?" frågade mamma och drog in mig i en kram.

"Det är okej antar jag" sa jag och kände en tår rinna ner för min kind. Det var inte alls okej.

När mamma väl släppt taget om mig gick jag mot trappan och började gå upp. Mina steg var tyngre än någonsin.

Jag gick in på mitt rum och ställde mig framför spegeln. Jag såg hemsk ut.

Jag vände mig om och gick mot min säng som jag la mig i. Jag grävde ner mitt huvud i min kudde samtidigt som jag kramade om den. Ett litet leende spred sig på mina läppar när jag kände doften av Martinus.

Jag önskar verkligen att han var här, men jag orkade inte hämta min mobil som jag glömde där nere.

Jag hörde hur dörren öppnades, och jag tog för givet att det var mamma.

Hon stängde dörren och jag kände hur hon satte sig vid kanten av min säng. Jag hade inte ansiktet riktat mot dörren, så jag såg inte henne.

Jag kände hennes hand mot mitt ben, men det ländes inte som mammas händer.

Jag vände mig om och mötte Martinus blick och ett litet leende bildades på mina läppar innan jag satte mig upp och slingrade mina armar runt honom.

"Vad gör du här?" frågade jag och njöt av hans doft.

"Din mamma ringde" sa han och jag log lite, tack mamma.

"Hur är det?" frågade han när vi släppt taget om varandra.

"Inte speciellt bra" sa jag och han nickade förstående.

"Vi tar oss igenom det här, även om det känns jobbigt just nu" sa han och jag nickade och torkade bort tårarna som runnit ner för mina kinder.

Martinus la sig sedan ner med huvudet på en av kuddarna och jag la mig då ner bredvid honom och lutade huvudet mot hans bröstkorg.

Martinus gav mig en puss på huvudet och la sin arm runt mig. Jag är verkligen glad att jag har honom hos mig iallafall.

"Allt kommer bli bra" sa han och strök sin hand längs min arm.

En behaglig rysning åkte genom min kropp så att ett svart leende bildades på mina läppar.

"Hur kan din beröring få mig att bli så lycklig?" sa jag och kände hur ett smått skratt lämnade honom.

"Jag bara är sån" sa han innan ännu ett leende spred sig på mina läppar.