För alltid vi ~M&M~

Kapitel 1: Är det över?

* * *Marcus perspektiv* * *

"Jag gillar någon annan också" sa Tuva, och mitt hjärta krossades då i bitar.

"Vad menar du?" sa jag, även fast jag förstod helt och hållet vad hon menade.

"Jag älskar dig Marcus, men problemet är att jag älskar en annan också" sa hon och det var i denna stund som jag inte kunde hålla inne tårarna längre.

"Okej, jag förstår" sa jag och la hakan mot mina knän och torkade bort tårarna som envisades med att rinna ner för mina kinder.

"Är du okej?" frågade Tuva och la sin hand på min axel som jag snabbt puttade bort.

"Vad tror du?" sa jag och såg henne i ögonen.

"Kan jag få vara ifred en stund bara?" sa jag och hon nickade.

Hon reste sig från sängen och gick ut genom dörren och stängde den. Jag satt fortfarande kvar i samma ställning, och försökte få tårarna att sluta rinna.

* * *Martinus perspektiv* * *

"Gillade du min lilla 'present'?" frågade jag och Sofia nickade.

"Självklart, varför skulle jag annars gråta?" sa hon och skrattade.

"Jag vet inte" sa jag och ryckte på axlarna.

"Det ska vara vi för alltid" sa hon och kröp upp i min famn.

"Absolut" sa jag och kramade om henne.

* * * Sofias perspektiv* * *

F*n vad jag älskar denna killen alltså. Att flytta från Sverige till Trofors var det bästa jag någonsin hade kunnat göra, tack mamma och pappa.

"Tänk om jag inte hade flyttat hit, då skulle vi inte ha träffats. Det måste ha varit ödet" sa jag och han skrattade lite.

"Ja, jag har älskat dig sedan första dagen jag såg dig. När jag kollade upp från min mobil och du var den jag såg. Mitt hjärta hoppade över ett slag och värmen inom mig bara steg" sa han och jag kröp närmre honom.

"Perfekt förklaring på hur jag också kände" sa jag och hans grepp om mig hårdnade.

"Vet du vad jag vill göra?" frågade han, och självklart vet jag det.

"Ja, men det kommer inte hända" sa jag och han skrattade.

"Inte det" sa han och jag kollade då upp på honom.

"Say whaat? Martinus, inte tänker på sånt? Det här är ju fantastiskt" sa jag och hörde hur Martinus morrade åt mig innan han drog ner mig och satte sig på mig.

Höga skratt lämnade mig samtidigt som Martinus kittlade mig.

"Nej! Sluta!" skrek jag, men till ingen nytta.

"Snälla!" ropade jag och till slut slutade han.

"Tack" sa jag och pustade ut.

"Kan jag få kyssa dig iallafall?" frågade han och såg ner på mig med ett leende.

"Hmm, visst" sa jag och drog ner honom så att våra läppar kolliderade.

Jag kände hans tunga mot mina läppar som jag snabbt särade på. Jag la mina hand på hans nacke och kliade honom löst där med mina naglar. Jag kände hur han rös till och ett leende spred sig på mina läppar.

Jag puttade lätt bort honom från mig och en besviken min bildades på hans ansikte.

"Redan slut?" sa han med en väldigt tillgjord ledsen min.

"Ja, du är så klängig" sa jag och puttade honom ner till sidan av mig.

"Äh lägg av, du älskar mig och allt jag gör" sa han och jag skrattade.

"Men sluta, jag försöker spela tuff här ju" sa jag och satte mig upp.

"Jag ser det" sa han och satte sig upp bakom mig.

"En riktig tuffing" sa han och började kyssa min nacke.

"Nej, sluta, du kommer inte lyckas få mig upphetsad" sa jag och hans armar slingrades runt mig.

"Ska vi slå vad?" sa han och jag kunde inte låta bli att le.

"Visst, om du lyckas få mig upphetsad får du göra vad du vill med mig, men om jag inte blir det så måste du köpa glass åt mig" sa jag och han nickade.

"Deal" sa han och fortsatte sedan kyssa min nacke.

"J*vla kåtbock" sa jag och la armarna i kors i ett försök att se ut att vara något oberörd av hans närvaro iallafall.

* * *Tuvas perspektiv* * *

Vad har jag gjort? Jag kanske inte skulle ha sagt det, jag kanske bara bör glömma båda två.

Vad tänker jag med? Jag skulle aldrig kunna glömma någon av de, jag älska dem så sjukt mycket. Jag gick mot Martinus rum och skulle precis öppna dörren, men med tanke på att hans dörr var stängd så kanske jag inte ska gå in. Man vet ju aldrig vad det två gör.

Jag satte mig utanför Marcus dörr och lutade mig mot den. Jag hörde hur han grät, vilket så klart fick mig att också gråta. Mina ögon fylldes av tårar innan jag la mitt ansikte mot mina knän.

Plötsligt plingade min mobil till. Jag tog upp den ur fickan och såg att jag fått ett meddelande, från Pontus. Mitt hjärta stannade för en sekund och ett leende spred sig på mina läppar, men lika snabbt försvann det när jag kom på att Marcus satt och grät på andra sidan dörren.

Jag låste iallafall upp mobilen för att kolla vad Pontus hade skrivit. Mina ögon spärrades upp när jag läste sms:et.

Från Pontus:
16:44

Hej Tuva!
Jag ville bara berätta att jag gillar dig, väldigt mycket, och jag undrar om du kanske skulle vela bli tillsammans med mig? :)

Med en stor klump i magen läste jag sms:et om och om igen innan jag till slut knappade in mitt svar på mobilen och skickade iväg det.

Till Pontus:
16:46

Hej!
Jag vill gärna bli tillsammans med dig <3

Vad f*n har jag gjort? Jag kan ju inte vara tillsammans med både Marcus och Pontus. Du är så dum Tuva, de kommer ju komma på det förr eller senare. Men jag kan inte välja mellan dem, jag älskar båda så sjukt mycket.

Men det här är inte rätt Tuva, du måste göra slut med en av dem. Jag reste mig upp och knackade på Marcus dörr. Ett tyst "kom in" hördes och jag öppnade dörren. Marcus satt fortfarande och grät, jag är en hemsk människa.

Jag satte mig bredvid honom, mötte jag hans blick. Hans ögon som fick mig att smälta, killen som gjort så sjukt mycket för mig. Varför ska kärlek vara så sjukt svårt för?

"Marcus" sa jag och han nickade långsamt och jag tog ett djupt andetag.

"Jag gör slut..."