För alltid vi ~M&M~

Kapitel 76: Chokladmuffins

* * *Sofias perspektiv* * *

Vi gick ut från badrummet och gick upp för trappan till mitt rum, för kläderna vi hade innan kunde vi ju inte direkt ha på oss.

Martinus hade några av sina kläder här redan så det var ju perfekt.

När vi hade tagit på oss kläderna gick vi ner till köket igen och fortsatte med våra muffins som aldrig blev av.

***

Medan vi väntade på att muffinsen skulle bli klara kollade vi på tv:n tillsammans med mamma och pappa.

När min mobil plötsligt ringde stängde jag av larmet och gick till köket igen.

"Kam du ta ut dem?" frågade jag Martinus som nickade som svar.

Han ställde ner plåten och jag log nöjt åt att de faktiskt såg bra ut. Sen om de går att äta återstår att se.

"Vi får väl låta de svalna lite innan vi smakar" sa jag och lutade mig mot bänken.

"Ja, bra idé" sa han och skrattade.

"Ska vi gå tillbaka till vardagsrummet kanske?" frågade jag och fick en nick som svar.

Vi gick tillbaka till mamma och pappa och satte oss vid tv:n igen i väntan på att muffinsen skulle svalna.

"Blev de bra?" frågade mamma och jag ryckte på axlarna innan jag satte mig ner bredvid Martinus.

"De såg bra ut iallafall, sen hur de smakar vet jag ju inte. De får svalna lite först" sa jag och hon nickade.

Jag lutade mig mot Martinus innan en gäspning lämnade mig. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre innan jag tillslut somnade.

***

Jag och Martinus gick genom skogen, förbi alla träd och stenar, tills vi kom till en bergskant.

"Wow, vad fint det är" sa jag och njöt av utsikten från klippan.

"Ja, det är väldigt fint här. Jag brukade alltid gå hit när jag var yngre" sa Martinus och log mot mig.

"Varför slutade du gå hit?" frågade jag och kollade undrande på honom.

"Tiden fanns inte till det längre. Jag och Marcus började ha fler och fler konserter, och skolan började ta över mer och mer" sa han och jag vände blicken mot utsikten istället.

"Jaha, det är ganska sorgligt ändå" sa jag och satte mig ner med benen hängandes ut för kanten.

"Lite kanske, men jag har lite mer tid nu" sa han och log mot mig innan han satte sig ner.

Men innan han hann sätta sig ner hörde jag hur det lät från marken och hur Martinus snubblade.

"NEEJ!!" ropade jag och lyckades på något magiskt sätt få tag i hans hand.

"Släpp inte, snälla" sa jag och försökte allt i min makt att dra upp honom.

"Det går inte, vad ska jag göra" sa jag gråtandes medan jag såg hur Martinus hand långsamt gled ur min.