För alltid vi ~M&M~

Kapitel 68: En olidlig smärta

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag vaknade på morgonen med den värsta smärta jag någonsin känt.

"Martinus" sa jag och skakade om honom.

"Va?" sa han med sin hesa morgonröst.

"Mitt ben gör jätteont" sa jag och kände hur tårar rann ner för mina kinder.

"Men, vad har du gjort då?" frågade han förvirrat.

"Jag har inte gjort någonting" sa jag och höll om mitt ben.

Jag kände då en knöl på mitt lår, som jag inte märkt av tidigare.

"Nej, snälla" sa jag till mig själv och tog upp mobilen.

"Mamma? Jag hittade precis en knöl på mitt lår, och det liksom stålar smärta genom hela benet. Vad ska jag göra?" frågade jag oroligt medan tårarna rann ner för mina kinder.

"Okej, jag är hemma om fem minuter" sa jag och reste mig snabbt upp ur Martinus säng.

Jag hann dock inte långt, jag hade ju helt glömt av smärtan, vilket ledde till att jag föll ner på golvet.

"Aaj!" sa jag gråtandes medan Martinus hjälpte mig upp.

"Sätt dig i sängen" sa han och hjälpte mig dit innan han tog upp mina kläder från golvet och gav mig dem.

"Hur ska det gå att få på sig jeans nu" sa jag och suckade.

"Låna mina mjukisbyxor då" sa han och jag nickade.

Han gav mig dem, och efter några minuter hade jag alla kläderna på mig, och även han.

"Vi måste hem till mig nu" sa jag och han nickade.

Jag reste mig, och dum som jag är glömde jag ju ännu en gång av smärtan, dock hann Martinus fånga mig innan jag hann ramla ner på golvet, igen.

"Jag hjälper dig" sa han och lyfte upp mig.

Väl nere satte han ner mig på golvet så att han kunde ta på sig sina skor.

"Du behöver inga skor, jag bär dig ändå" sa han och lyfte upp mig igen.

Jag suckade lite åt att jag var som en docka han bara bar runt på.

Väl hemma hos mig stod mamma redo vid bilen, och Martinus hjälpte mig sedan in i bilen.

Han satte sig bredvid mig, och mamma satte sig i förarsätet innan vi började åka mot sjukhuset som låg över en timme bort.

***

Smärtan blev bara värre och värre, men till slut var vi framme vid sjukhuset.

"Min dotter har fått en knöl på sitt ben och hon kan inte stödja på det" sa mamma till någon kvinna som satt vid akutmottagningen.

"Det gör så ont mamma" sa jag gråtandes och slingrade mina armar runt Martinus nacke och gnuggade in mitt ansikte i hans bröst.

"Jag vet älskling" sa hon och strök mitt huvud.

"Kom med mig" sa kvinnan vid mottagningen och visade oss vägen till ett rum.

Det tog inte längre än några minuter för en läkare att komma, och jag var så sjukt orolig. Jag hade ju såklart förberett mig på det värsta.

Efter att läkaren kollat på knölen skickades jag till ett rum där jag skulle röntgas, vilket bara gjorde mig mer och mer orolig.

När alla undersökningar var gjorda lades jag in på ett rum i väntan på svar.

"Gör det fortfarande lika ont?" frågade Martinus som satt bredvid mig.

Jag nickade och torkade bort tårarna från mitt ansikte.

Efter ett tag kom läkaren in i rummet och jag var då redo på att få höra det värsta.

"Jo, Sofia. Det är så här att knölen du har på ditt ben är en elakartad tumör" sa han med en medlidande blick.

"Och det betyder alltså..." sa jag oroligt.

"Du har cancer" orden som lämnade hans mun fick mig att tappa fattningen totalt.

Jag kunde inte känna någonting, jag såg bara ut i tomma intet.

När jag plötsligt fått tillbaka medvetandet började tårarna rinna ner för mina kinder som aldrig förr.

"Mitt liv är över" sa jag och kände hur Martinus omfamnade mig.

"Du kom dock in i tid så vi har inte kunnat hitta något ställe som cancern har spridit sig till, men du måste akut in på operation nu och ta bort den innan den hinner sprida sig" sa han och jag nickade.

"Du stannar väl hos mig?" frågade jag Martinus.

"Självklart. Jag lovade att oavsett vad som händer ska det alltid vara du och jag" sa han och kramade om mig hårdare.

"Några sköterskor kommer komma in hit och hjälpa dig att bli redo" sa läkaren innan han gick ut ur rummet.

"Jag är rädd mamma" sa jag och mötte min mammas blick.

"Jag vet älskling" sa hon, och jag kunde tydligt se hur hon var nära att brista ut i gråt. Men antagligen försökte hon verka stark när jag var nära för att göra mig mindre orolig.

Några sköterskor kom in till rummet, och Martinus och mamma var tvungna att gå ut, även om jag så gärna ville att de skulle vara kvar här inne.

***

Jag låg nu på operationsbordet, och de skulle precis söva mig. Jag försökte allt vad jag kunde med att dölja rädslan inom mig, men det var svårt.

"Kommer jag dö?" frågade jag läkarna som stod runt mig.

"Så länge det inte spridit sig till någon annan del av kroppen kan du vara lugn" sa han, vilket fick mig att bli lite lugnare.

"Okej" sa jag innan de satte någon sak över min mun och näsa, troligtvis någon gas som skulle få mig att somna.

***

Jag vaknade plötsligt med en massa slangar överallt. Paniken inom mig steg och jag kände hur jag inte kunde kontrollera min andning.

Tårarna började rinna och jag skakade av rädsla när jag kände en hand i min.

"Lugn" sa en bekant röst.

Jag vände blicken om och såg mammas blick.

"Hur gick det?" frågade jag oroligt.

"Det gick bra, de fick bort hela tumören. Dock såg de att cancern spridit sig längre upp i benet, så du måste genomgå en strålbehandling" sa hon med sin lugna röst, vilket fick mig att inte gripas av panik.

"Men, strålning, kommer jag tappa mitt hår då?" frågade jag oroligt, jag älskade mitt hår.

"Förhoppningsvis inte" sa hon och log mot mig.

********
Hata mig inte för mycket :(((