För alltid vi ~M&M~

Kapitel 64: Jag saknar det

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag satt på min plats i klassrummet och hade huvudet lutat mot mina armar som låg mot bordet. Jag kollade på Martinus plats och kom att tänka på allt vi gjort tillsammans.

En ensam tår lämnade mitt öga och rann ner för min kind. Jag torkare snabbt bort den och öppnade matteboken för att få någonting annat att tänka på.

"Du Sofia" hörde jag en bekant röst säga.

"Mm?" svarade jag och vände mig om mot Kevin.

"Hur går det för Martinus?" frågade han, och då brast det för mig.

"Han mår ju inte bra direkt" svarade jag och snyftade.

"Äsch skärp till dig. Varför gråter du liksom? Så sjukt löjligt" hörde jag Lisa säga.

Jag reste mig från min stol och gick fram till henne och stirrade henne rakt i ögonen.

"Personen som gör mitt liv värt att leva för har behövt återupplivas två gånger, båda gångerna var jag vid hans sida. Jag är så jävla rädd hela tiden att det ska hända igen, men att jag inte är där. Han betyder allt för mig. Jag fattar verkligen varför han inte gillar dig, du bryr dig bara om dig själv din egoistiska jävla bitch!" sa jag med tårarna rinnandes ner för mina ögon innan jag gick ut från klassrummet och smällde igen dörren.

Jag mötte sedan min lärare på vägen till mitt skåp och stannade då upp.

"Lilla Sofia. Hur är det?" frågade hon och gav mitt ett svagt leende.

"Lisa" sa jag och hon höjde på ögonbrynen.

"Hon retar mig för att jag gråter, men hon fattar inte att jag går runt och är konstant livrädd att förlora min pojkvän för alltid" sa jag och såg hur hennes ögon vattnades.

"Jag vet Sofia. Jag har också varit i din situation. Men försök vara glad, jag är säker på att det är det Martinus vill att du gör" sa hon och log mot mig.

"Tack" sa jag och log tillbaka.

***

Jag satt och tittade på klockan på väggen och bara väntade på att den skulle bli tre.

"Dåså ungdomar, slut för idag" sa vår lärare och jag slängde mig från min plats.

Jag hämtade mina saker från skåpet och sprang ner för trappan.

"Sofia" hörde jag en röst säga precis innan jag skulle gå ut genom dörren.

"Och vad vill du" sa jag till Lisa som stod framför mig, utan sina kompanjoner till min förvåning.

"Jo, förlåt för innan. Jag visste inte att han betydde så mycket för dig. Hälsa honom från mig om du vill" sa hon och gav mig ett leende innan hon vände sig om och gick iväg.

Vad hände precis?

"Ookej" sa jag tyst innan jag gick ut genom dörren och började springa hemåt.

Jag slängande av mig min väska innanför dörren och gick sedan direkt till Gunnarsens hus.

Jag knackade på och dörren öppnades av Marcus.

"Hej, hur mår du idag?" frågade jag.

"Lite bättre, jag tror förkylningen börjar bli bättre" sa han och jag log mot honom.

"Va bra, var är Gerd-Anne?" frågade jag och Marcus gjorde en gest mot köket.

"Tack" sa jag och gick sedan in.

"Hej Sofia! Precis i tid" sa hon och tog bilnyckeln från nyckelskåpet.

"Toppen" sa jag och följde med henne ut till bilen.

"Ska ni inte med?" frågade jag Marcus och Tuva.

"Jag vill inte riskera att smitta honom. Han mår nog tillräckligt dåligt redan" sa Marcus och log.

"Ja det har du rätt i" sa jag och log tillbaka innan jag satte mig i bilen.

***

Väl framme vid sjukhuset gick vi till Martinus rum. Men till min förvåning var han inte där och direkt blev jag orolig.

"Sofia" hörde jag en väldigt bekant röst säga.

Jag vände mig om och såg Martinus komma gåendes mot mig.

Han öppnade sina armar mot mig och jag kastade mig i hans famn.

"Åh, du kan gå igen" sa jag och kände hur glädjetårar rann ner för mina kinder.

"Ja, jag känner mig piggare nu. Hoppas bara att jag kan övertala dem att få åka hem snart, jag orkar inte vara här längre" sa han och gav mig en puss på mitt huvud innan han släppte greppet om mig.

"Ja du måste hem snart. Du börjar lukta sjukhus" sa jag och han skrattade.

"Ja precis, och jag vill kunna sova i samma säng som du utan att någon hindrar oss" sa han, vilket fick mig att le.

"Jag älskar dig" sa jag och la min han på hans nacke och förde samman hans läppar med mina.

Våra läppar rördes synkat med varandra medan han placerade sina händer på min midja och drog mig närmre honom.

"Jag älskar dig också" sa han efter att våra läppar lämnat varandra.

"Nu måste jag gå in till mitt rum igen innan personalen får spel på mig" sa han, vilket fick mig att skratta.

"Gör det" sa jag och följde med honom in till rummet.

"Hej mamma" sa han när han såg Gerd-Anne och gav henne en kram.

"Hej gubben" sa hon med en glad ton i rösten.

Han la sig sedan i den lilla sjukhussängen och suckade.

"Det värsta är ju att sängen är så sjukt obekväm. Liksom om nu sjuka, skadade personer ska ligga här bör de väl ha det bekvämt" sa han, vilket fick mig att skratta ännu en gång.

"Ja, jag saknar verkligen när vi ligger i min säng och du håller om mig. Då är mitt liv komplett" sa jag och drog mina naglar löst längs hans arm.

"Jag saknar det också" sa han och rös till av min handling.

"Och jag saknar en annan sak väldigt mycket också" sa han och log.

Jag hörde sen hur Gerd-Anne harklade sig, vilket fick både mig och Martinus att skratta.

"Förlåt mamma" sa han och kollade mot Gerd-Anne som satt i den lilla soffan.

"Det gör inget, jag vet ju att ni har en väldigt nära relation" sa hon och skrattade smått.

"Okeej" sa Martinus sen och log mot mig.

"Men du ska se att du nog får komma hem snart, eftersom du redan orkar gå själv" sa jag och lämnade en lätt puss på hans handrygg.

*********
Han e på bättringsvägen, woho!