För alltid vi ~M&M~

Kapitel 17: Jag vill inte

* * *Sofias perspektiv* * *

Han gick bort till sin säng med mig i famnen där han sedan la ner mig, och utan att släppa kontakten mellan våra läppar kröp han upp över mig.

Han började kyssa min hals och jag kände att han började knäppa upp mina byxor.

"Jag vill inte Martinus" sa jag, men han verkade vara fullt inne i det han gjorde så att han inte hörde mig.

"Martinus, sluta" sa jag och vred min kropp i hopp om att han skulle förstå.

På grund av de hemska gånger jag blivit utsatt för sex mot min vilja så greps jag smått av panik när han inte slutade, även om jag visste att han inte skulle göra något mot mig, utan att han bara var för fokuserad på det han gjorde. När han började dra ner mina byxor kände jag en liten tår rinna ner för min kind.

"Martinus jag vill inte!" Ropade jag högre än innan och han slutade då med det han höll på med och tittade upp på mig.

"Men älskling varför sa du inte det?" Frågade han med en orolig blick fäst på mig.

"Jag sa det men du hörde inte" sa jag.

"Men slå till mig eller vad som helst då, jag vill inte göra någonting mot din vilja, det vet du" sa han och jag nickade.

"Ja, jag vet. Det är på grund av de gånger jag blivit utnyttjad som jag greps av panik när du inte slutade, men jag vet ju så klart att jag kan lita på dig" sa jag och han log mot mig.

"Dock så får du gärna ta av dig din tröja, du är så sexig med bar överkropp" sa jag och ett smått skratt lämnade honom.

"Som du vill" sa han och satte sig på knä kvar mig och drog av sin tröja.

Jag följde hans minsta rörelse och bet mig löst i läppen av synen jag fick. Hans välmusklade kropp fick mig att bli helt tokig.

"Perfekt" sa jag och ännu ett skratt lämnade honom innan han lutade sig ner igen och våra läppar möttes.

Jag drog min hand över hans mage och ett tyst stön lämnade honom.

"Ta det lugnt nu babe" sa jag och hans läppar lämnade mina.

"Om du rör mig på det sättet kan jag inte bli annat än upphetsad. Och att du dessutom kallar mig babe gör inte saken bättre" sa han och jag skrattade smått.

"Äh, tyst nu" sa jag och la min hand på hans nacke och drog ner honom igen.

* * *Tuvas perspektiv* * *

Just när jag och Marcus skulle mötas i en kyss plingade min mobil till och min blick riktades mot den. Det är rätt sjukt hur beroende av våra mobiler vi är.

Jag såg att det var ett sms från ett okänt nummer.

Från Okänd:
21:52

Hej Tuva. Jag vet vem du är, men du vet inte vem jag är, iallafall inte jag nu. Möt mig vid fotbollsplanen nästa lördag vid 10, ensam.

Jag blev ganska rädd av sms:et, och valde att inte visa Marcus det, han skulle bara bli orolig.

Till Okänd:
22:01

Och om jag vägrar?

Från Okänd:
22:03

Då kommer något hemskt att hända din lilla Marcus.

Jag blev bara mer rädd av det senaste meddelandet. Jag ville inte möta någon helt ensam, men jag vill ju absolut inte att någonting ska hända Marcus.