För alltid vi ~M&M~

Kapitel 53: Jag vill inte vara sjuk

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag vaknade nästa morgon av att väckarklockan ringde, men så fort jag försökte röra mig kände jag hur smärta spred sig i min kropp.

"Skämtar du" sa jag till mig själv innan jag motvilligt reste mig upp, trots smärtan.

"Jag tänker inte vara sjuk" sa jag och gick mot badrummet.

Jag kände hur mage börjar värka, och även mitt huvud. En djup suck lämnade mig innan jag såg mig själv i spegeln.

"Åh herregud" sa jag och blev nästan rädd för synen jag fick.

"Jag ser ju hemsk ut" sa jag och suckade ännu en gång.

Jag gick ut från badrummet och gick motvilligt ner för trappan och mötte mamma som precis skulle åka till jobbet.

"Nämen Sofia, hur mår du?" frågade hon och jag gav henne en blick som tydde på att jag mådde skit.

"Men gumman då" sa hon och drog in mig i en kram.

"Jag vill inte vara sjuk, mamma" sa jag och mötte hennes blick när hon släppt greppet om mig.

"Jag vet Sofia, men det är inget man kan göra någonting åt" sa hon och smekte min kind med sin hand.

"Men gå och se om du har feber. Jag kommer upp" sa hon och jag nickade.

"Måste inte du till jobbet då?" frågade jag och hon skakade på huvudet.

"Min dotter är viktigare än jobbet" sa hon och jag log innan jag gick upp för trappan.

Jag gick ännu en gång in till badrummet där jag tog fram termometern som jag stoppade in i munnen.

När den pep tog jag ut den och suckade åt det som stod på skärmen.

"Nå, vad hade du?" frågade mamma som nu hade tagit av sig sina ytterkläder.

"38,9" sa jag och hon gjorde en ledsam blick mot mig.

"Ja det blir ingen skola för dig idag" sa hon och jag stönade besvärat innan jag styrde mina steg mot mitt rum.

Jag hörde hur mobilen ringde och jag tog då upp den och kollade på skärmen. Det var Martinus, jag hade ju inte skrivit att jag inte mår bra

Jag klickade på den gröna knappen och la mobilen mot örat innan jag började prata.

"Hej, det är Sofia?" sa jag och väntade på ett svar.

"Hej älskling, kommer du eller?" frågade han.

"Jag är sjuk. Jag glömde ringa dig" sa jag och pillade med mitt armband.

"Jaha, krya på dig. Jag kan komma hem till dig sen om du vill" sa han och jag log smått.

"Nej det behövs inte, jag vill inte smitta dig" sa jag och hörde hur han stängde dörren bakom sig, vilket fick mig att titta ut genom mitt fönster.

"Minns du när jag hade influensa? Du var med mig hela tiden, och struntade fullständigt om du blev smittad" sa han och jag bet mig löst i läppen.

"Ja det har du rätt i, men jag är ingen kändis som alltid måste vara i toppform" sa jag och kollade på hur han gick längs gatan mot skolan.

"By the way, jag ser dig" sa jag och såg hur han stannade upp i dina steg och vred blicken mot mitt hus.

"Ser dig också" sa han och vinkade innan han började gå igen.

"Men tillbaka till samtalsämnet. Även om jag är en offentlig person så spelar det ingen roll. Jag kan se bra ut när som helst. Det är bara ni tjejer som ser hemska ut när ni är sjuka" sa han och jag öppnade munnen.

"Ursäkta mig?" sa jag och hörde hur han skrattade.

"Jag skämtade, men jag bryr mig iallafall inte. Blir jag sjuk så blir jag. Jag tar risken" sa han och jag log.

"Okej då, jag antar att jag inte kan göra någonting för att stoppa dig" sa jag och skrattade.

"Nope" sa han och jag suckade.

"Nåväl, jag måste gå nu. Ha så kul i skolan" sa jag och han skrattade.

"Så kul man kan ha i skolan utan dig"
sa han och jag log ännu en gång.

"Hejdå" sa jag till slut och vände blicken bort från fönstret.

"Hejdå, puss" svarade han och lycka spred sig i mig.

"Puss" sa jag tillbaka innan jag la på.

Jag la ifrån mig mobilen och suckade högt innan jag la mig ner och stängde ögonen.

***

Jag vaknade några timmar senare och kände hur huvudvärken var fem gånger värre än innan.

"Jag vill inte längre" sa jag och vred om mig så att mitt ansikte var ner i kudden.

Ett svagt leende bildades på mina läppar när jag kände doften av Martinus.

Jag tog upp min mobil och kollade var klockan var, 12.14, alltså är det dags att äta. Även om jag inte har något matlust över huvud taget.

Jag reste mig från sängen och gick ner för trappan och vidare till köket där mamma satt.

"Åh, är du vaken. Vill du ha något att äta?" frågade hon och jag nickade.

"Vad vill du ha då?" frågade hon och jag ryckte på axlarna.

"Vad sägs om spagetti?" frågade hon och jag nickade ivrigt.

"Tänkte väl det" sa hon och skrattade.

Jag älskar spagetti, det har jag gjort sedan jag var liten.

"Du kan gå och göra något annat så länge om du vill så säger jag till när det är klart" sa mamma och jag nickade innan jag styrde mina steg mot vardagsrummet.

Jag satte mig ner i soffan och satte på Netflix. Det är ju dock alltid lika svårt att välja vad man ska kolla på, men efter en stund hittade jag något intressant och satte på det.

"Sofia, maten är klar" hörde jag mamma ropa från köket efter ungefär en halvtimme eller så.

Jag pausade filmen och gick sedan ut till köket och åt tillsammans med mamma.

"Hur går det mellan dig och Martinus då?" frågade hon och tog en tugga av maten.

"Jodå, det går väl bra" sa jag och hon nickade.

Jag kunde prata med min mamma om allt, men jag kommer nog aldrig nämna det som hände igår, det var pinsamhet på hög nivå.

När jag ätit klart gick jag tillbaka till vardagsrummet och kollade klart på filmen.