För alltid vi ~M&M~

Kapitel 33: Ser jag annorlunda ut?

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag tog upp mobilen från nattduksbordet innan jag tryckte in min kod och gick in på kontakter.

Jag skulle precis trycka på ring knappen när jag hörde hur ytterdörren öppnades.

"Vilken tajming" sa Martinus och ett svagt skratt lämnade mig.

Vi gick tillsammans ner för trappan och jag höll ett stadigt tag om hans hand.

"Hej! Ursäkta att vi blev lite sena idag, men det var ganska mycket trafik" sa mamma och jag nickade.

"Är något fel?" frågade mamma och jag höjde ögonbrynen.

"Syns det så tydligt? Martinus såg det direkt när jag ställde mig bredvid honom i skolan" sa jag och mamma nickade.

"Känner man dig vet man att du nästan alltid är glad. Och när du helt plötsligt kommer ner för trappan med en ledsen blick så vet man direkt att något är fel" sa mamma och Martinus nickade instämmande.

"Jo, ja, något är fel. Ända sedan vi kom hem från Sverige för några veckor sedan har jag mått väldigt dåligt. Jag..." mer hann jag inte säga innan tårarna började rinna ner för mina kinder och jag vände mig om och tryckte ansiktet mot Martinus bröstkorg och slingrade mina armar runt honom.

"Jo, hon har haft ont i magen från och till sedan dess, och även kräkts flera gånger. Hennes mens är väldigt sen och hennes humör ska vi inte ens tala om. Hon går från att vara glad, till att slå mig, till så här, på fem minuter" sa Martinus och jag kunde föreställa mig hur mammas blick såg ut.

"Men älskade vännen, varför har du inte sagt till tidigare?" frågade mamma, men jag tryckte mig bara närmare Martinus som la sina armar runt mig.

"Hon har hela tiden haft inställningen att det kommer gå över, men jag tycker att hon bör kolla upp det så snart som möjligt" sa Martinus och jag kände min mammas hand på min axel.

"Vi åker så fort vi vaknar imorgon, gå upp och lägg dig. Du går inte till skolan imorgon" sa mamma och jag släppte då taget om Martinus.

"Bara om Martinus är med" sa jag med en hackig röst.

En suck lämnade mamma innan hon vände blicken mot Martinus som nickade.

"Sofia är viktigare än skolan för mig" sa Martinus och jag såg hur mamma log.

"Nåväl, gå upp nu båda två, och du Sofia ska sova" sa hon och pekade mot trappan.

Jag nickade och gick långsamt mot trappan innan jag kände den där krampade känslan igen och föll ner på golvet av smärtan.

Jag kände hur Martinus lyfte upp mig och höll mig i sin famn upp för trappan och in på mitt rum.

"Det gör så ont, jag orkar inte längre!" skrek jag och vred mig i sängen åt smärtan.

"Sofia, det ordnar sig. Jag är här med dig och jag lämnar dig aldrig" sa Martinus och la sin hand på min mage.

Hans beröring fick smärtan att lätta och jag kunde slappna av.

"Vill du ha något? Vatten eller vad som helst" frågade Martinus och jag funderade en liten stund innan jag nickade.

"Choklad" sa jag och Martinus höjde på ögonbrynen.

"Choklad?" sa han frågandes och jag nickade.

"Jag ska se vad jag kan hitta" sa han, och så fort hans hand inte rörde vid mig blev smärtan lite mer obehaglig igen. Dock kunde jag stå ut med det.

Jag tog av min tröja och kollade på min kropp. Den såg annorlunda ut.

Jag reste mig upp och tog fram min pyjamaströja från garderoben. Jag tog av mina byxor innan jag långsamt gick till badrummet och låste dörren.

Jag tog fram vågen och ställde mig på den och kollade ner på den lilla skärmen.

"F*ck" sa jag för mig själv när jag såg siffran som visades.

Jag bör inte bry mig om sånt här. Jag är i bra form, men jag har alltid haft en tvångstanke när det kommer till min vikt.

Jag ställde undan vågen och gick ut från badrummet igen och möttes av Martinus som kollade undrande på mig.

"Vad gjorde du där inne?" frågade han och jag kollade stumt på honom.

"Inget speciellt, jag gick bara på toa" sa jag och han kollade fundersamt på mig.

"Du det där tror jag inte på. För det första hörde jag aldrig toaletten spolas, och jag ser att du ljuger" sa han och jag suckade.

Han visste om att jag har tvångstankar angående min vikt, och han tycker inte om när jag väger mig.

"Okej, jag bara vägde mig" sa jag och han kollade besviket på mig.

"Men du vet ju hur du blir" sa han och jag vände bort blicken.

"Du är perfekt som du är, det vet du. Men jaja, gå och lägg dig Sofia, du behöver sova" sa han och jag gick in till mitt rum.

"Okej, men först måste jag ställa dig tre frågor" sa jag när jag satt mig ner i sängen.

"Okej, jag lyssnar" sa han och satte sig bredvid mig.

"Först, hittade du någon choklad?" frågade jag och ett skratt lämnade honom.

"Ja, den ligger på nattduksbordet" sa han och jag vände mig mot det och log nöjt.

"Okej, de andra två frågorna måste du vara ärlig med" sa jag och han kollade aningen oroat på mig.

"Absolut" sa han till slut och förflyttade sig upp mot kuddarna så att han satt med ryggen lutad mot väggen.

"Okej, du vet vår intima stund för någon timme sedan?" sa jag och han nickade.

"Jo, ehm, märkte du någon skillnad på mina bröst?" frågade jag och han kollade chockat på mig.

"Nja, ja, eller vadå?" sa han och jag suckade.

"Det känns som att de är annorlunda, typ större" sa jag och han kliade sig i nacken.

"Men alltså, du är ju bara 15, de växer väl" sa han och jag bet mig löst i läppen.

"Jo, men liksom, det gör ju ont om jag tar på dem, och min bh är typ för liten" sa jag och han vände bort blicken från mig.

"Jo, ja, det är en skillnad kände jag" sa han och jag svalde hårt.

"Okej, och den sista frågan. Du måste verkligen vara ärlig nu" sa jag innan jag ställde mig upp och drog upp min tröja lite grann.

"Tycker du att min mage ser större ut?" frågade jag och han hostade lite, troligtvis av att han kände sig lite obekväm i sitsen jag satt honom i.

"Nej, det skulle jag inte säga" sa han och jag blickade ner.

"Jag kanske bara inbillar mig" sa jag och han nickade innan jag släppte ner min tröja igen.

"Ja, du inbillar dig. Gå nu och lägg dig" sa han och klappade på täcket bredvid sig.

Jag gick fram till sängen och la mig ner bredvid där han satt. Han började sedan klia mig i hårbotten, och jag suckade av behag.

På grund utav hans handlingar tog det inte lång tid innan jag lyckades somna.