För alltid vi ~M&M~

Kapitel 76: Chokladmuffins

"Du måste släppa taget" sa han, vilket fick mig att bryta ihop.

"Jag släpper dig aldrig. Om jag så ska vara här i resten av mitt liv" sa jag och kände hur tårarna forsade ner för mina kinder.

"Du måste Sofia, det kommer inte gå" sa han, samtidigt som hans hand gled ur min mer och mer.

"Nej Martinus, snälla!" ropade jag panikslaget.

"Hejdå Sofia. Jag älskar dig" sa han innan jag kände hur hans hand lämnade min.

"NEEEJ!!!" ropade jag samtidigt som jag såg hur han föll.

"Martinuus!" skrek jag efter honom.

***

"Sofia!" hörde jag Martinus och mina föräldrar ropa innan jag satte mig upp hastigt.

"Hur är det? Var det en mardröm igen?" frågade Martinus, och när jag såg honom började tårarna rinna ännu mer och jag kastade mig på honom.

"Det var hemskt. Lova att aldrig lämna mig" sa jag gråtandes medan jag kände hur han omfamnade mig.

"Jag lovar, men vad drömde du om?" frågad han och jag tog ett djupt andetag.

"D-du föll n-er för en kli-ippa. Jag k-kunde inte rädda dig" sa jag och gnuggade in mitt ansikte i hans bröstkorg.

"Schh, jag är här. Det var bara en mardröm" sa jag innan jag kände hans läppar mot mitt huvud.

"Förresten, jag tror att muffinsen svalnat nu" sa han, vilket fick mig att lyfta blicken.

"Vi får väl gå och provsmaka då" sa jag och torkade bort tårarna medan ett litet leende bildades på mina läppar.

"Kom" sa han och reste sig upp.

Tillsammans gick vi ut till köket och tog varsin muffins.

"Wow, de blev ju bra" sa jag och log.

"Faktiskt ja, trots vårt mjölkrig" sa han och jag skrattade lite smått.

Det tog inte lång tid innan jag ätit upp den, och även om jag ville ta en till, så hejdad jag mig. Jag måste ändå tänka lite på att inte äta för mycket socker.

"Herregud, det gick fort för dig att äta upp den" sa han och jag skrattade lite.

"Ja, chokladmuffins är det bästa som finns" sa jag och slickade mig runt munnen.

"Bättre än det här" sa han innan han förde samman våra läppar.

Han lyfte upp mig på bänken och la sina händer på mina lår, innan jag slingrade mina ben runt honom.

Han drog ifrån och mötte min blick med ett leende som jag snabbt besvarade.

"Jag skulle nog säga att det ligger på ungefär samma nivå" sa jag och såg hur han skrattade.

"Jaså" sa han och tog en tugga av sin muffins, som han fortfarande inte ätit upp innan han förde samman våra läppar igen.

Ett litet skratt lämnade mig innan jag fortsatte röra mina läppar i takt med hans.

När jag plötsligt hörde en harkling tittade jag upp och såg pappa stå vid kylskåpet, dock med blicken vänd ifrån oss.

"Du stör" sa jag och hörde hur han skrattade, vilket även Martinus började göra så att våra läppar förlorade kontakten.

"Ursäkta mig, fortsätt ni då" sa han och gick tillbaka till vardagsrummet.

"Jag börjar faktiskt bli ganska trött. Även om det inte är kväll än" sa jag och log mot Martinus som fortfarande stod framför mig, fasthållen utav mina ben.

"Ja jag är inte trött, men sov du om du vill" sa han och log tillbaka mot mig.

"Men du får följa med" sa jag och släppte greppet om honom.

"Visst" svarade han innan vi gick upp till mitt rum.