Trettio

434 24 15
                                    

Det kändes så bra att stå där i Beas famn igen. Men skuldkänslorna gnager inom mig, jag lovade henne att äta mera och det löftet har jag inte hållit. Hon har borrat ner sitt ansikte i min halsgrop och jag känner på den tunna T-shirten jag har att hon gråter. Det får skulden inom mig att växa om möjligt större. Jag har gjort henne ledsen.

"Förlåt" mumlar jag skamset och hon kramar mig hårdare samtidigt som hon tar bort sitt ansikte från min halsgrop för att vinkla upp det mot mig.  Hennes gröna ögon är alldeles blanka och kinderna är blöta av tårar.

"Du lovade Oscar" säger hon besviket och jag sväljer och viker undan blicken från hennes. Jag får alldeles för mycket ångest av att se in i de där fina ögonen. Istället möter min blick Felix och Omars som båda två ser lika förvirrade ut.

"Ja.. jag har inte berättat för de andra" mumlar jag till henne och hon ser in i mina ögon och torkar bort de tårar som nu rinner längs med mina kinder.

"Det gör inget, jag förstår att detta är svårt. Jag kan berätta för dem om du vill?" Frågar hon mjukt och jag nickar sakta. Jag skämma alldeles för mycket för vad jag egentligen håller på med.

Hon drar sig ur min famn och drar med mig till soffan där killarna sitter. Vi sätter oss bredvid dem och jag gömmer skamset mitt ansikte i mina händer genom att luta armbågarna mot låren och vinkla ner ansiktet i händerna.

Jag känner en mjuk hand på ryggen som löst kliar mig. Bea vet att jag älskar det och blir lugn av det. Jag älskar att hon vet så mycket utan att jag behöver säga något.

"Ehm... jag tror ni redan märkt. Men Oscar har svårt med mat just nu, och ingen läkare har sagt detta men jag tror han har anorexia" säger Bea med skakig röst och utan att se på killarna kan jag förstå att de redan anat något. Kanske inte såhär mycket men jag vet att iallafall Felix anat saker.

" Jo vi har märkt, men vi har väll inte riktigt kunnat intala oss själva att det faktiskt är sant" mumlar Felix och jag nickar förstående.

" Oscar får jag fråga varför?" Säger Omar mjukt och placerar sin hand på mitt knä.

Det är då alla känslor tar över och tårarna börja rinna konstant. Alla tankar och frågor som cirklat runt i min hjärna under ett lång tid kommer nu ut genom alla tårar.

"De... detta går ju inte i...ihop" hackar jag skakigt fram mellan alla tårar.

~ Beas perspektiv ~

Förvirrat drar jag ihop på ögonbrynen åt Oscars mening. Vad menar han med det. Jag möter Felix grönblåa ögon och Omars chokladbruna ögon, båda två ser lika förvirrade ut som jag.

"Älskling vad menar du?" Frågar jag mjukt, nästan oroligt då jag aldrig sett honom gråta såhär mycket. Han mår verkligen dåligt.

"J....J...jag" stammar han skakigt fram och börja gråta ännu mera. Det dröjer knappt en sekund innan vi alla sitter och kramar om honom. Jag och Felix på varsin sida om honom och Omar nedanför soffan vid hans ben. Orkar han inte prata om det ska vi inte tvinga honom. Bara att ha våran närhet tror jag hjälper mycket.

"Ta det lugn Oscar, andas såhär" förklarar Omar och visar tydligt hur Oscar ska andas men han är alldeles för skakig för att ens kunna ta in det vi säger.

"Oscar vad menar du med att det inte går ihop?" Mumlar Felix försiktigt och stryker Oscar ömt över benet.

"S...se...ser ni inte?" Mumlar Oscar fram och andas häftigt in.

"Hjärtat vad menar du att vi inte ser?" Frågar jag mjukt och pussar han lätt i hans hårbotten.

"Tjock" får han skakigt ur sig och direkt börjar jag förstå vad han vill fö fram.

"Nej nej, du är inte tjock älskade du. Du är he-" börjar jag men han avbryter mig fort.

"Joo , J... jag är så helvetes jävla tj... tjock så jag kan omöjligt ha någon jävla anorexia"  gråter han fram i ren panik.

Vi alla möter varandra med oroliga blickar och det ända vi kan göra i stunden är att bara krama om Oscar och finnas här för honom. För han tar ändå inte in det vi säger nu.

••••
Är sjuk😩😩😩
Men hur må ni????❤️

Ingenting vill bli som förut | o.eDär berättelser lever. Upptäck nu