Ingenting vill bli som förut | o.e

Två

Kylan sluter sig runt mig när jag kliver ut ur den mörkblåa lilla Peugeoten som tillhör Oscars mammas. Himlen är täckt av vitgråa moln och den blå himlen bakom syns inte till. Trots att det är september är det väldigt kallt och det märks att hösten är påväg. Jag drar min gröna bomberjacka tätare kring min överkropp och vänder mig om så jag möter Mias blick där hon sitter i förarsätet. Hon ger mig ett varmt leende som jag besvarar.

"Tack för skjutsen" säger jag tacksamt.

Jag tog tåget hem till Oscar ifrån Arlanda och det tog ett bra tag innan jag var framme hemma hos han. Jag var trött och  vilade mig därför och gjorde mig iordning i lugn och ro. Mia envisades med att skjutsa mig till studion då hon tyckte jag hade åkt tillräckligt med tåg och andra fordon idag. Dessutom går det fortare med bil och på så sätt tyckte hon jag kunde vila längre hemma hos dem ifall hon skjutsade mig. Hon hade inte behövt men det är snällt av henne och jag gillar att hon bryr sig så mycket om mig. Hon är verkligen super gullig och hon är som en extra mamma för mig.

"Ingen fara, ha det så mysigt nu" säger hon till svar. Jag nickar och ler.

"Det ska jag, det får ni med ha! hejdå " svarar jag och innan jag stänger igen bildörren hör jag Mia svara hejdå.

Jag går med snabba steg fram till porten för att fortare slippa kylan. Vid porten slår jag in den fyrsiffriga koden. Den har jag inte glömt trots att det var ett tag sen jag var här sist. När klicket hörs öppnar jag porten och känner mig lättad när värmen sluter sig runt mig. Medans jag fiskar upp min mobil ur fickan går jag uppför trapporna mot dörren som tar mig intill killarnas studio. Klockan på min mobil visar 19.47 vilket tyder på att det inte dröjer länge innan killarna slutar för dagen.

En pirrande känsla tar plats i magen och jag kan inte undgå tankarna om att jag snart kommer få känna Oscars kropp mot min. Det var mer än ett år sedan jag sist kramade han och såg han genom mina ögon och inte genom en skärm. Jag kommer snart få stå i hans famn med hans beskyddande armar kring mig.Tankarna får mig att le och helt omedveten om vart jag går så krockar jag självklart in i någon.

Förvirrat kollar jag upp och möter ett par varma chokladbruna ögon. Dessa ögon har jag inte heller sett i verkligheten på länge. Att se dessa ögon får mitt leende att växa och lyckan att sprida sig i kroppen.

"Omaaaar" skriker jag glatt och slänger mig på honom.

Hans efterlängtade skratt lämnar hans mun samtidigt som han kramar mig tillbaka. Kramen vi utdelar är varm och gosig. Inte alls som de kramarna jag fick i England av mina vänner där, de kramarna var kortvariga och inte alls sår mysiga. Jag vet inte, men jag fick en känsla av att ungdomarna i England inte är lika mysiga som oss svenskor, de kramas inte alls lika ofta som oss.

"Bea, du är här?" Säger han glatt och det låter nästan som en fråga, som han inte riktigt förstår att jag faktiskt står här. Jag kramar han hårdare för att bevisa att jag verkligen är här.

"Ja Omar, jag är här" säger jag glatt och kollar in i hans ögon när vi dragit ifrån kramen. Han ser glad, men ändå chockad ut.

"Ja har verkligen saknat dig" säger han sedan och ger mig ett varmt leende. Han tar tag i min hand och kollar ner på den med ett leende innan han återigen möter mina ögon. Han är en sådan fin vän.

" du anar inte hur mycket jag saknat dig, det har varit så tomt utan er alla" säger jag ärligt. Att ha dessa spralliga killar runt sig nästan varje dag till att sedan inte träffa de på över ett år är minst sagt en chock för kroppen. Jag har saknat dem så.

Ljudet av en dörr som öppnas och sedan stängs hörs längre upp i trapphuset. Omar kollar nyfiket upp och han flinar åt personen som verkar gå i trappan ovanför oss. Förvirrat vänder jag mig mot den trappan och ser Oscar gå ner för den.

Oscar ler ett varmt och otroligt stort leende, hans ögon visar lycka och jag kan inget annat än att le sådär fånigt. Han ser ut som innan men något nytt är det med honom, jag kan inte sätta fingret på vad. Hans klädsel är lik, hans hår är sig likt men det är något med hans kropp. Men jag antar det är för jag inte sett han på så länge, när vi skypat har jag ju mest sett hans överkropp. Men nu, nu är han här. Jag springer klumpigt upp för de sista trappstegen som skiljer oss åt och kastar mig i hans famn. Han skrattar lyckligt och avslappnat och jag likaså. Jag fattar inte att det är hans famn jag faktiskt är i. Min Oscar.

"Äntligen är vi tillsammans igen" mumlar Oscar lyckligt i mitt öra. Lyckligt kollar jag upp i hans ögon och nickar. Hans grönblåa ögon kollar varmt in i mina och jag ser lyckan i dem.

"Denna gång ska inget skilja oss åt" säger jag lyckligt med ett stor leende på läpparna.

"Nej för då fan klarar jag inte av att leva" säger Oscar och skrattar lätt. Jag skrattar och skakar leendes på huvudet.

"Fan jag orkar inte vänta mer" säger jag desperat och kollar ner mot Oscars läppar innan jag placerar mina läppar mot hans. Mina armar virar jag kring hans nacke och han placerar sina händer på mina höfter. Lyckan som sprider sig i kroppen, värmen från hans kropp och saknaden efter hans läppar mot mina får mig att fortsätta kyssa han. Äntligen är det vi två igen.

••••
Alltså förlåt......
Det har gått alldeles för länge sedan jag uppdaterade sist. Jag vet inte ens om ni fortfarande är intresserad av denna? Jag ber verkligen om ursäkt för att uppdateringen varit kass. Det suger verkligen när det är en novell man fastnat för och man bara vill läsa vidare men personen som skriver den uppdaterar inte ofta, det suger verkligen. Men samtidigt har jag förståelse för det eftersom jag själv vet hur svårt det är att uppdatera av olika anledningar. Ni som också skriver här på wattpad förstår vad jag menar, och ni som inte skriver här kanske förstår ändå eller gör ni inte. Men ni som inte förstår, jag förstår er också