Ingenting vill bli som förut | o.e

Tjugo fem

Jag var tvungen att lägga på för att vi skulle ner på middag på hotellets resturang. Helst av allt hade jag velat ligga kvar i sängen och pratat med Bea hela kvällen ända tills jag skulle sova. För hon gör mig otroligt lugn, glad och lycklig. Hon är otroligt stöttande och finns alltid där för mig.

Men jag känner att jag inte riktigt har tiden för att äta middag men är samtidigt tvungen att visa för de andra att jag äter. Sara skulle bli tokig på mig om jag inte äter, hon förbjöd mig nästintill ifrån dansen förra veckan eftersom hon ansåg att jag åt för lite. Äter jag inte nu kommer hon säkerligen förbjuda mig ifrån Melodifestivalen och det vill jag inte ska hända.

Väl nere i restaurangen sätter vi oss vid ett bord för åtta. Borden är långa och klädda med långa vita dukar som räcker ända ner till golvet. Stolarna är i skinn och är svarta och dess ben har en silvrig karaktär. Restaurangens ena långsida är täckt med stora fönster som ger en utsikt över en del utav staden. Mestadels en stor gata där många bilar kör på men även lägenheter, kontor, staty, fontän och stadsbiblioteket syns.

Direkt när vi slagit oss ner på varsin stol börjar alla kolla på menyn och jag sväljer ljudlöst när jag öppnar menyn. Detta är det jag fruktat mest över denna resan. Jag läser rätt efter rätt, innehåll efter innehåll men inget faller mig i smak. Allt känns för mycket för mig. Antingen är rätten för stor eller innehåller för mycket kalorier enligt mitt tycke. Jag vill helst av allt inte ha något.

"Oscar?" Hör jag Sara yttra sig mer ställt som en fråga än ett påstående. Förvirrat kollar jag upp. De andra skrattar till och jag blir ännu mer förvirrad. Vad är det roliga? Sara ser min förvirrade min och ger mig ett vänligt leende efter hon skrattat till.

"Jag frågade vad du ska ha, vi andra har nämligen bestämt oss"säger hon vänligt och jag kollar snabbt ner på allas menyer och mycket riktigt har alla stängt ihop dem. Jag ler lätt och rycker på axlarna innan ger ifrån mig ett humorlöst skratt för att fylla i de andras.
Jag ger menyn en sista blick innan jag med ångest i magen bestämt mig för en halumiburgare med pommes till. Det är inget fel på smaken, men jag har verken aptit eller lust för att äta.

Vi alla beställer in det vi vill ha innan vi börjar diskutera en massa om de kommande dagarna. Trotts att min mage kurrar är jag inte det minsta sugen på mat. Så när servitrisen kommer med maten suckar jag ljudlöst.
De flesta börjar äta direkt medans andra tar några klunkar från sin dricka innan de också hugger in av sin mat. Jag själv börjar med ta utav maten men tar små små bett. Vill inte ha detta i min mage. Jag kommer bli tjock.

"Hur var halumiburgaren Oscar? Den såg fett god ut" säger Felix där han sitter bredvid mig. Han väcker mig ur mina tankar som jag inte har en aning om hur länge jag varit fast i. De andra är uppe i någon het diskussion och lägger inte märke till min och Felix ensamma diskussion. Jag upptäcker mig själv att peta i maten så för att inte verka konstigt tar jag ett bett av halumiburgaren och svarar.

"Helt okej, inte super god" säger jag, vill inte säga att den var jättegod då de kommer ifrågasätta varför jag lämnar kvar mat eller varför jag petar i den. Om jag säger att jag inte gillar den kommer de inte bli lika misstänksamma om jag lämnar kvar mat.

"Får jag smaka?" Frågar Felix exalterat och jag skrattar lätt till men nickar. Blir glad om han äter mycket av den eftersom jag då slipper äta upp hela själv. Han tar ett normal stort bett och kollar sedan glatt mot mig.

"Den var ju as god" säger han med hela munnen full av burgare och jag grimaserar äcklat men skrattar sedan. Han tar några fler bett innan han ger tillbaka den till mig. Jag blev först förvånad av att han tog så mycket av den med tanke på att han själv har en stor portion med entrecote och klyftpotatis. Men jag blev samtidigt lättad. Nu slipper jag äta så mycket själv.

Direkt efter maten gick jag och Felix upp till vårat hotellrum som vi delar på inatt. Vi tänkte spela datorspel och eftersom Omar inte är det minsta intresserad blev det bara vi två som gick ifrån bordet tidigt. De andra skulle ta varsin drink och sitter därför kvar ytterligare.

"Oscar" mumlar Felix när vi kommit in i hotellrummet. Jag hmmar till svar och blir med ens tankspridd. Vi gick precis och skrattade åt ett skämt och helt från ingenstans blev Felix helt allvarlig. Han suckar tungt och ser upp mot mig där han står framför mig i den lilla hallen tillhörande vårat hotellrum.

"Du måste inse att din kropp behöver mat, allts- " börjar Felix men jag avbryter genom att ge ifrån mig en hög irriterad suck och förvånat möter Felix min blick.

"Varför ska alla tjata om det hela tiden, jag är fan inte fem" skriker jag frustrerat. Felix tar upp sina händer i ett försök om att lugna ner mig. Men det är oerhört irriterande när alla tjatat om samma sak dag in och dag ut.

"Chilla Oscar, låt mig prata klart" säger han lugnt med sin ena hand klämmandes på min axel. Jag suckar men låter han prata.
Det har han ju ändå rätten till att göra.

"Jag såg hur mycket ångest du hade när du åt den burgaren. Det var därför jag "smakade" så mycket av dig" börjar Felix och citerar ordet smakade. Då jag tycker det han har att säga är intressant fortsätter jag att lyssna på vad han har att säga.

" Alltså.... Ehm jag tänkte att om du skulle lämna en massa hade de andra ifrågasatt och det skulle ge dig ännu mer ångest och på dåligt humör. Det hade bara blivit jobbigt för dig om alla är på dig om detta. Därför smakade jag så mycket. Men du måste inse att du äter för lite" säger Felix oroligt. Jag blir ändå glad av hans ord. Hans handling var väldigt fin och omtänksam. Men samtidigt får det skammen inom mig att växa, att han förstår att jag inte äter mycket får skulden inom mig att bli stor.

När han ser min obekväma kroppsspråk och mitt skuldbelagda ansiktsuttryck kramar han om mig. Hårt men ändå mjukt, den speciella Felix kramen som alltid ger mig en lugnande känsla. När vi släpper ifrån kramen kollar jag leendes in i hans ögon.

"Jag ska försöka äta mer" svarar jag ärligt, och Felix ler lättat.

"Och jag ska finnas här för dig" säger han bestämt och med ens spricker jag upp i ett större leende. Han är då en underbar vän.

•••

Tjenixen, vad har ni gjort hittills på lovet? Jag har jobbat ända sedan jag fick sommarlov. Nästa vecka är min sista jobbvecka sen tar jag sommarlov på riktigt 😊❤️❤️

Förresten, glöm inte kolla in min nya novell "låt mig vara din idiot" ... Hohi sorry att jag tjatar 🙈❤️