Ingenting vill bli som förut | o.e

Sjutton

"G-gör vad? J-jag mår bra" stammar jag nervöst fram. Vill slå till mig själv på grund av den otroligt nervösa rösten som lämnade min mun. Aldrig att de kommer tro på mina ord när jag stammar fram dem.

Jag ser hur alla de sex ögon som vilar på mig inte tror på det jag just sa. Nervöst pillar jag på min tröja innan jag reser mig upp från högen av yogamattor jag precis satt på. Kan inte längre stanna här inne då paniken inom mig bara växer och växer.

"Jag ska ba på toa" mumlar jag tyst fram och går med så snabba steg jag kan utifrån danssalen. Orkar inte med deras brännande blickar mer då de bara ger mig ångest.  Struntar fullständigt i att de ropar mitt namn och ber mig att vänta, istället gör jag motsatsen och ökar på stegen. Jag vill inte säga sanningen till dem,vill inte göra dem besvikna. Men samtidigt vill jag inte ljuga för dem. Hur jag en gör ger det mig ångest.

Med en tung suck sätter jag mig ner på toalettstolen och lutar mina armbågar mot knäna samtidigt som jag lutar huvudet i mina händer.  Varför ska jag alltid fucka upp allt? Det går aldrig bra för mig, alltid är det jag som förstör för de andra i gruppen.

Frustrationen inom mig övergår mer och mer till sorg och innan jag vet ordet av det rinner varma salta tårar nerför mina svettiga kinder. Samtidigt som jag häftigt andas in drar jag upp mina ben på toalettlocket och drar dem nära min kropp, lutar hakan emot knäna och kramar hårt om mina ben. Mina ögon slutar inte att ge ifrån sig alla dessa tårar utan snarare tvärtom, de blir allt fler och fler tårar som tar över mitt synfält och skapar en alldeles suddig syn. Nerför mina kinder rinner tårarna och mina läppar smakar mer och mer salt för varje tår som träffar dem.

Det händer för mycket just nu. Jag måste träna samtidigt som vi måste repa i studion, spelar in låtar , skriva låtar och öva inför Melodifestivalen och samtidigt ska jag finnas tillgänglig för Bea. Kunna umgås med henne och vara den perfekta pojkvän hon förtjänar. Men jag hinner inte med det. Tiden räcker inre till, jag behöver timmar som inte finns och jag är långt ifrån en perfekt pojkvän. Jag hinner knappt aldrig umgås med henne nu för tiden.

En knackning på dörren får mig att rycka till och förskräckt kollar jag mot den låsta dörren. Blir med ens tyst från mitt snyftande och hulkande, vill inte att personen på andra sidan ska höra mig gråta. Jag biter hårt på läpparna för att hindra mig själv från att andas in högljutt samtidigt som jag med undersidan av armen förbryllat försöker torka bort alla tårar som förgäves tar plats i mitt ansikte på nytt.

"Oscar är du här inne?" En ljus röst hörs från andra sidan dörren och med ens kan jag konstatera att det är vår manager Sara. Hon yttrar frågan med en lugn och mjuk ton på rösten men trotts det är paniken stor inom mig.

Jag sväljer hårt och försöker samla mig. Vill inte låta ostabilt på rösten när jag svarar då det kommer avslöja alldeles för mycket om mitt mående. Ett djupt andetag tar jag innan jag harklar lätt innan jag öppnar munnen för att svara.

"Ja, är snart klar" yttrar jag förvånansvärt stabilt. Kan själv inte avgöra om min röst lät tillräckligt stabil för att inte bli genomskådad.

" Okej men är allt okej? Du har varit där inne i snart 20 minuter" svarar Sara och jag förvånas av hennes ord. 20 minuter? Har jag suttit här inne så länge? Jag trodde att jag max varit här inne i fem minuter.

"Jadå, fick ont i magen men det är över nu" svarar jag och min röst höll sig fortfarande någorlunda stabil vilket förvånade mig.

Men av svaret jag får kan jag snabbt dra slutsatsen att min röst var tillräckligt stabil då hon lugn svarar okej och att hon går tillbaka intill danssalen. Lättat pustar jag ut. Ställer mig skakigt upp och känner hur svaga mina ben är efter all träning. Försiktigt placerar jag mina händer på handfatets kanter, känner direkt hur det ömmar i handen som jag slog i spegeln igår. När jag kollar upp och möter min egna spegelbild är det som någonting hugger i magen på mig. Jag är så ful. De rödsprängda ögonen kollar avskyvärt på sin egna spegelbild och jag känner hur huvudvärken ökar som under de senaste minuterna krupit sig fram.

Lugnet som hade börjat lägga sig över mig bröts återigen och för varje ny sekund som jag ser min spegelbild växer ångesten inom mig. Jag inser att jag måste tillbaka in till de andra då de har väntat på mig i nästan en halvtimme nu. Ett djupt andetag tar jag innan jag tvättar ansiktet med kallt vatten. Det går dock sådär med tanke på att mina ena hand är inbunden i bandage.

När mina ögon inte längre är lika rödsprängda och när jag på något sätt lyckats lugna mig en aning låser jag upp toalett dörren och går en aning nervös intill danssalen igen. Dörren intill danssalen står vid öppen och svag musik samt röster hörs ifrån rummet. Jag kan urskilja att de pratar om mig och tvärt stannar jag till. Är tvungen att hålla andan för att inte släppa ut ett alltför högt ljud. Vill inte att de ska upptäcka att jag hör dem.

"  Men han kan ju omöjligt må bra. Vad har egentligen hänt med honom?" Hör jag Ogge fråga tankspritt. Oron i hans röst är svår att undgå och jag sväljer hårt, stänger ögonen med lika hård rörelse och pressar baksidan av min kropp mot väggen. Försöker tränga undan skamen inom mig. Men det är omöjligt. Den gör nästintill tvärtom, den växer inom mig. Jag har gjort dem oroliga. Det är bara mitt fel att de slösar sin energi på att oroa sig över mig.

" Han har jobbat stenhårt senaste tiden, han kanske är utbränd?" Säger Omar en aning osäkert och jag kan höra oron i hans röst likaså vilket gör det ännu svårare för mig att få bort skuldkänslorna.

"Men han äter ju knappt? Är det verkligen någon symtom på utbrändhet?" Frågar Felix och de andra mumlar otydligt fram "vet inte" innan tystnaden tar över.

Jag andas djupt in och öppnar ögonen. Försöker lugna mig, försöker iallafall att utstråla något slags lugn men inombords är paniken otroligt hög. Om de kommer på vad jag gör kommer jag säkerligen inte få uppträdda på mello eller att träna. Jag måste försöka spela pigg, som om inget är fel på mig. Men det är lättare tänkt än gjort.

••••••
Är magsjuk..... har knappt ätit något på hela dagen och är svin hungrig men så fort jag äter något kommer de upp igen. Trevliga detaljer haha tack och hej hoppas ni mår bra iallafall❤