Ingenting vill bli som förut | o.e

Tjugo

Sättet hon ser på mig & yttrar sig får min mage att nästan vända sig ut och in av nervositet. Kanske är det paniken inom mig som också är medhjälpare till att skapa denna obehagliga känsla inom mig. Jag sväljer hårt, blickar istället utför fönstret än att ha min blick fast på Sara. ( har upptäckt att deras maneger egentligen heter Linn, haha men eftersom jag skrivit Sara innan får hon heta det i denna novell hihih ) För jag kan inte ens se henne i ögonen utan att få ångest.

"Oscar jag förstår att detta är jobbigt att prata om. Men du måste berätta för mig om du inte mår bra, jag dömer inte på något sätt. Det ända jag vill är att hjälpa" yttrar hon efter den tystnad som uppstod efter hennes tidigare fråga.  Hon låter så orolig på rösten och med tanke på frågan hon nyss ställde mig samt sätter hon yttrade frågan på kan jag med all sannolikhet konstatera att hon bryr sig om mig på riktigt och inte bara enligt hennes plikt som maneger. Allt hon undrade är hur jag mår, den frågan som jag alltid per automatik svarar bra trotts att fallet kan vara det motsatta. Men idag kan jag inte ens säga de tre orden. Jag får inte ut ett ända ord för jag är för nervös, vill inte att hon ska förhindra mig från att träna eller något liknande.

"Jag" börjar jag men får avbryta för att harkla mig då rösten min var alldeles för svag och rosslig.

"Jag mår bra, kan jag gå tillbaka till de andra nu? Vi måste verkligen öva på koreografin och sätta numret idag och" yttrar jag alltför snabbt utan att ta endast ett andetag och när luften inom mig tar slut avbryter jag mig själv. Inser hur jag pratade alldeles för osammanhängande för att hon ens ska kunna uppfatta vad jag sa.

"Lugn, ta ett djupt andetag" yttrar hon lugnt och gestikulerar när hon själv tar ett djupt andetag och jag följer hennes exempel men bli dessvärre inte lugnare. Kanske en aning, men inget lugn som hindrar mig från att prata snabbt igen.

"Men jag måste byt om nu så jag inte blir sen till träningen " säger jag, denna gången med en aning lugnare tempo.

"Nej jag kan inte låta dig träna i detta tillstånd Oscar, din kropp orkar inte det" säger hon lugnt men samtidigt med en underton av oro och allvarlighet i rösten.

Förvirrat drar jag ihop mina ögonbryn trotts att jag var förberedd på att detta skulle komma på tal. Men trotts att jag var förberedd kan jag ändå inte förstå det. Melodifestivalen är bara om en vecka? Vi måste sätta koreografin idag för att kunna den helt nästa vecka. Hur kan hon hindra mig från att göra detta?

"Min kropp orkar, jag kan bevisa det. Låt mig träna med de andra och du kommer se att jag orkar" säger jag och försöker låta så stabil och säker på rösten som det bara går. Vill göra allt för att övertyga henne.

En djup suck lämnar Saras fylliga läppar och hon kollar oroligt in i mina ögon men verkar vara djupt försjunken i hennes funderingar. Det känns nästan som om hon med blicken i min försöker se igenom mig. Men tillslut öppnar hon munnen och säger det jag hoppades att få höra.

"Egentligen borde jag inte till låta dig, men om du lovar mig att ta det lugnt och" börjar hon men jag avbryter henne genom att högt och glatt yttra tack samtidigt som jag snabbt kramar om henne. Förvånat kramar hon tillbaka innan jag drar ifrån, ska just börja gå intill omklädningsrummen för att byta om när Sara fortsätter sin mening.

"Oscar lugn jag var inte färdig" säger hon lugnt och jag vänder mig om, vill inte stå med ryggen emot henne när hon pratar med mig då det känns oförskämt.

" Du får lova mig att sluta med detta du gör. Tror du inte vi ser hur du behandlar din kropp? Om din kropp ens ska klara av all denna träning och framförallt orka med melodifestival turneringen måste du äta ordentligt.  Du måste bli vän med maten, du kan inte svälta dig själv" yttrar hon med svag röst och den låter inte alls lika stabil längre. Hon yttrade just det jag hade hoppas på att de andra inte märkt av. Att jag svälter mig själv. Paniken blir omöjligt ännu större och jag backar skrämt bak. Vet inte hur jag ska prata mig ut ur detta. Jag biter mig löst i underläppen för att inte råka yttra något elakt som jag kan ha tendens till att göra när jag grips av riktigt stor panik. Ord som jag egentligen inte menar kan i ren frustration och panik lämna mina läppar och jag vill inte att det ska hända nu.

Istället för att svara vänder jag om och går med snabba steg mot omklädningsrummet. Vill inte riskera att säga något olämpligt till henne. Jag går i all för hög fart för att ens hinna reagera på vad som händer runt omkring mig och råkar självklart gå in i någon. Förvirrat kollar jag upp och möts direkt av Felix förvirrade min. Det ser ut som om han inte förstå något av vad som just händer.

" Oscar chilla, varför så bråttom?" Frågar han lugnt och kollar undrandes in i mina ögon. Men paniken inom mig ligger kvar och ännu en gång för att inte yttra något fel biter jag mig löst på läppen då jag får något annat att tänka på för stunden.

" Du behöver inte bry dig" får jag ut i en arg ton . Inser själv hur fel jag formulerade mig och  hur sätter jag sa det på lät alldeles för aggressivt. Jag är inte ett dugg arg på Felix. Men paniken inom mig var för stor. Egentligen var det ända jag skulle säga att han inte behövde tänka på mig, men i all hast kom orden ut helt fel.

Felix ser förvånat på mig, släpper chockat sin hand som han tidigare hade placerat på min axel. Trotts att jag vill be om ursäkt kan jag inte få fram ett ord och skamset ser jag ner på golvet. Fäster istället blicken på Felix svarta Nike skor. Jag suckar djupt, ska just säga förlåt när han istället yttrar sig.

"Oscar vad är det?" Frågar han istället, mjukt. Han verkar förstå att någonting inte är som det ska då han känner mig alldeles för bra. Vilket i denna stund glädjer mig då han förstår att jag inte menade att vara aggressiv mot honom.

Försiktigt kollar jag upp och möter Felix smaragdgröna ögon som oroligt ser in i mina och i samband med det känns det som om alla känslor vill ut på en och samma gång. Men jag får inte gråta så jag suger in underläppen i hopp om att stoppa tårarna. Men förgäves, en ensam tår letar sig ur och jag är snabb med att torka upp den för att inte Felix ska hinna se. Trotts det verkar han ha uppfattat den då han drar in mig i sin famn och håller hårt om mig.

"Det är okej att gråta" mumlar han samtidigt som han lugnt stryker sin hand upp och nerför min rygg. Ett hackigt andetag som jag inte visste att jag höll inne släpper jag nu ut, och i samband med det åker tårarna ner längst mina kinder. Jag orkar inte hålla allt inom mig längre.

••••

Börjar skolan på tisdsg:/ ångest deluxe!!! Har mitt första matteprov i kursen matte 2c och har inte pluggat mycket över lovet, får hopps det går bra ändå!

Hade ni påsklov innan påsken som jag? Eller har ni lov nu efter påsk? :)