Ingenting vill bli som förut | o.e

Tio

" Men jag har ju redan fått julklapp av dig" säger jag frågandes till Oscar när han efter våran intensiva hångel har gått till sin skrivbordslåda där han tog upp ett kuvert som han nu räcker mig.

Vi sitter nu i hans säng, tätt intill varandra lutandes emot den vita väggen.

"Men detta är en sak jag ville ta i en rum, eller egentligen hade jag glömt att ta med kuvertet ner och därför såg jag en stor möjlighet att ge dig det nu för då kunde jag dessutom ge dig lite extra" flinar Oscar och när han nämner det sista kollar han flinandes ner på min hals. Jag vet att han förmodligen lämnat ett par märken där, vilket jag bad han att inte göra. Men självklart ska han göra det motsatta.

Skrattandes åt det han just sa kollar jag ner på det vita A4 kuvertet. Ser den kursiva texten som står mitt på kuvertet och ler när jag läser det.
Til kjaeraste min♡
Beatrice Juni Johnsson
Te amo
" Kolla mina språkskills, jag tycker det lät finast på norska och spanska men det betyder ju lika mycket oavsett vilket språk jag skriver det på" förklarar Oscar för mig och jag nickar förstående.

"Tre språk, så många trodde jag inte du kunde" skämtar jag retsamt.

"Tre? Vart ser du det tredje Bea?" Skrattar Oscar och jag drar fundersamt ihop ögonbrynen, kollar ner på kuvertet igen för att visa Oscar vad jag menar.

"Jaa, norska, svenska och spanska" visar jag och orkar med mitt finger på de olika raderna med de olika språken.

Oscar kollar på mig med en-vad-fan-tänker du min och brister ut i skratt vilket leder till att jag också gör det, trotts att jag inte vet vad han skrattar åt. Men hans skratt smittar och när han skrattandes dra ihop sina ögon eller blinka extremt med dem ser han riktigt gullig ut.

"Älskling, ditt namn är inte svenska. Du heter likadant oavsett språk" säger Oscar när han lugnat sig från skrattet och jag inser direkt vad han menar. Förstår själv jag tänkte fel och brister därför ut i skratt ännu en gång åt min dumhet.

"Juste" säger jag mellan skratten och Oscar skrattar han med.

När vi återigen lugnat oss tar jag upp kuvertet och börjar nyfiket öppna det. Ur kuvertet drar jag upp två stora papper, ett som Oscar skrivit någonting på och något annat som ligger bakom det randiga pappret. Nyfiket läser jag vad som står.

Älskade flickvän!
Här får du en biljett till Melodifestivalen som äger rum i Växjö den 18 februari. Vi kommer åka dit på onsdagen den 15, du får välja själv om du vill följa med då eller åka ner ett par dagar senare. Men jag har iallafall bokat hotell för oss från lördagen till söndagen på PM & Vänner som verkade vara ett riktigt fint hotell. Resterande dagar vi är i Växjö bor vi med melodifestival crewet på Scandic hotell.  Jag hoppas du vill följa med.
Kram kjaeraste din,
Oscar

PS. Lägg märke till min norska, vet hur mycket du älskar norska samt skam så...

Leendes läser jag igenom texten, kollar sedan upp mot Oscar och möter hans förväntansfulla blick. Han höjer på ögonbrynen och ska just fråga något när jag pressar mina läppar emot hans. Vill visa min tacksamhet genom handling och inte bara ord. Lyckligt och en aning chockerat kysser han mig tillbaka. Den pirrande känslan han alltid ger mig kryper sakta fram i magen.

Efter en lång passionerad kyss drar jag ifrån, fortfarande med blicken fäst i Oscars fina ögon. Hans lyckliga leende smittar och jag kan inte att undgå att le.

"Tack Oscar, verkligen. Det var en super fin present" säger jag lyckligt. Att få vara med honom en hel helg och dessutom se han göra det han älskar är en stor lycka för mig.

" Vad kul att du gillade det hjärtat, jag var lit orolig att du inte skulle tycka om det som present" säger Oscar en aning försiktigt. Jag ler ett varmt leende och lägger min hand över hans hand som vilandes ligger på mitt knä. Han möter återigen min blick, ler.

" Oscar , att få spendera en hel helg med dig och få se dig och de andra killarna göra det ni älskar, det är lycka för mig" säger jag ärligt. Ser hur han slappnar av mer och mer för varje ord och hur hans lycka sprider sig i ögonen på honom. Fina Oscar.

"Jag är så glad att du uppskattar det" säger Oscar lyckligt och jag ler som svar och kramar ömt om hans stora hand.

Vi sitter en stund i hans rum, bara i varandras famn och njuter av varandras närhet innan vi bestämmer oss för att gå ner till resten igen.

Väl där nere är det fullt liv, de små barnen springer runt och leker någon slags lek medan de vuxna glatt pratar högt för att överrösta de tjoande barnen. Oscar och jag går hand i hand och sätter oss i en ledig fåtölj. Jag sätter mig i Oscars knä och han drar mig tätt intill sig.

" Vad fina ni är" hör jag en skrovlig ljus röst säga och jag vänder uppmärksamheten mot det håller ljudet kom ifrån. Oscars mormor sitter i soffan bredvid våran fåtölj och ler stolt. Hennes gråa hår ligger lockigt över hennes smala rynkiga ansikte och hennes en aning krokiga ställning gör att hon blir rätt kort där hon sitter i soffan.

Jag ler som svar till henne, vet inte vad man kan svara på ett sådant påstående. Oscar pussar min kind och kollar sedan mot sin mormor med ett glatt leende.

" Det är Bea som gör oss fina" säger han charmigt och hans mormor skrattar så hennes gulvita tänder syns och hennes ögon smalnar lik Oscars när han skrattar.

"Ja du Oscar , du är dig allt lik. Charmtrollet inom dig försvinner inte, tur det!" Säger hon när hon lugnat sig från skrattet. Jag ler och håller fullkomligt med henne.

"Han är verkligen ett riktigt charmtroll" säger jag ärligt, har ögonkontakt med hans mormor ända tills jag säger det sista ordet då jag vrider mitt huvud och möter Oscars lyckliga blick. Hans mun spricker upp i ett glatt leende och lyckan inom mig växer, jag älskar att se honom såhär lycklig och glad. Precis så han är på scen.

Samtidigt som vi sitter och pratar med Lena, Oscars mormor kommer Mia med risalamalta till oss 6 personer dom är vid soffgruppen innan hon fortsätter till resten som är vid de stora matbordet. Tacksamt tar jag emot en och ger till Oscar som skakar på huvudet. Förstår inte varför han har sånt tabu mot mat idag. Han har knappt rört mat sedan vi åt frukost.

"Oscar" viskar jag allvarligt, försöker få ögonkontakt med han men han verkar inte vara närvarande. Fysiskt är han här men i tankarna är han långt härifrån.

"Är du okej?" Frågar jag sedan, denna gång lite högre. Vill få hans uppmärksamhet som jag nu lyckas med. Hans blick säger mer än vad hans ord gör, något jag inte kan tyda. Men trotts att han säger ja till min fråga kan jag inte riktigt tro honom. Hans tomma blick och ordet som kom ut dom ren automatik känns inte trovärdigt. Det känns som något tynger honom och vad det är vet jag inte. Men jag ska ta reda på det, för jag vill hjälp honom.