Ingenting vill bli som förut | o.e

Tjugo åtta

Felix perspektiv

"Varför ska ni inte uppträda ikväll?"

"Är det sant att Oscar föll ihop?"

"Hur kan Oscar vara så självisk att förstöra för er andra?"

"Nu har Oscar sabbat er chans till att vinna"

"Oscar jävla ätstörnings unge som sabbat allt"

Suckandes läser jag igenom tweetsen folk skrivit till oss. Det är med tårar rinnandes längst med kinden som jag tar in allt som hänt samt vad de skrivit. Det är många som skriver kärleks hälsningar och bara vill oss väl. Men oturligt nog dras min uppmärksamhet till de negativa kommentarerna.

Nyheterna har skrivit om Oscars tidigare svimning på genrepet och alla nyhetsbolag har redan börjat spekulera i vad som kan ligga bakom svimningen. Många har redan märkt att hans kropp blivit allt mer smalare med allt mindre fett och muskler och allt mer synliga ben. Av det har många dragit sina slutsatser.

Jag kan föreställa mig hur Oscar kommer må ännu sämre av att läsa detta som skrivs och med ens stiger ångesten inom mig. Varför har jag inte stoppat detta tidigare? Jag har ju sett vad han gjort mot sig själv. Ändå har jag inte gjort mitt bästa för att sätta stopp för det.

Jag väcks ur mina tankar av att dörren intill våran lounge flyger upp och in kommer Omar med lika mycket energi som vanligt. Han bär en genomskinlig påse innehållande fyra genomskinliga plastlådor fyllda med mat. Trotts min hunger som nyss var enorm är jag inte längre sugen på någon mat. All negativitet har lagt sig över mig och dragit ur all min energi.

" Linn har fixat Thai till oss och... hey vad är det?" Säger Omar, det första i glad ton men det sista oroligt. Han släpper ner påsen på marken, stänger igen dörren innan han slår sig ner bredvid mig i den stora skinnsoffan. Han lägger sin varma arm kring mina axlar och kollar oroligt på mig.

"Omar läs detta, Oscar kommer må om möjligt ännu sämre" mumlar jag oroligt fram samtidigt som jag sträcker Omar mobilen.

Han tar vant emot den och läser tweet efter tweet. Ju mer ord han tar in desto mer irriterad blir han. Det är något med Omar som gör att han oftast inte kan visa sina sorgsna sidor och känslor utan tar oftast ut det i någon form av aggression. Han spänner sina käkar och håller hårt i mobilen, nästan som om han skulle krossa den.

"Men förhelvete vilka fittungar" fräser Omar irriterat och jag hmmar lätt till svar. Har ingen energi kvar till att yttra något annat.

Jag ser hur han börjar röra sina fingrar snabbt över skärmen och efter en kort stund inser jag att han antingen svarar dom eller skriver ut en allmän tweet och med ens fylls jag med energi. Jag vet mycket väl vad han är kapabel till.

"Omar nej" börjar jag och försöker ta tillbaka mobilen med han drar bestämt undan den och kollar sedan förvånat mot mig. Han förstår nog inte vad jag tänker.

"Du kommer skriva något som gör det hela värre, bara låt det va så pratar vi med Linn om detta" föreslår jag i en lugn ton och Omar suckar men verkar tycka det var en någorlunda bra idé då han ger mobilen tillbaka till mig.

"Mm du har väll rätt... men jag vill bara att de ska förstå vilket jävla misstag de gör när de skriver så" yttrar Omar uppspelt och jag kan inget annat än att hålla med honom.

" Jag förstår och håller med, men tror det är bäst om vi bara låter dessa kommentarer rinna ut i sanden och bara blocka de som skrev de och kanske rapportera kommentarerna" föreslår jag och Omar nickar men straff därefter blir hans blick med ens sorgsen och när han särar på läpparna och andas in förstår jag att han har något att säga.

"Tror du Oscar kommer bli bra?" Frågar han med en otroligt försiktig ton och hans blanka ögon tyder på att han är nära till tårar.

Lugnt greppet jag tag om hans händer och kramar lätt om dom. En gest jag brukar göra för att få personen jag försöker muntra upp att känna att jag finns här.

"Ja, Oscar är stark. Men jag tror det är väldigt viktigt om vi finns här för honom även om han försöker låssas att han klarar sig själv" säger jag ärligt och han nickar till svars.

Vi avbryts av att dörren återigen flyger upp men denna gången i en mycket lugnare rörelse en när Omar öppnade den. Nyfiket vänder vi våran uppmärksam dit och möts av hans blåa ögon som uttrycker någon form av en skamsen blick.

"Eniiiiis" tjuter vi glatt i mun på varandra och direkt efter det  flyger jag och Omar upp ur soffan och innan Oscar ens hinner blinka står vi båda i hans famn och omfamnar honom, hårt och länge.

••••
Har städat rummet.... finns inget tråkigare. Men sååå skönt att det är klart nu 😁😂

Vad gör ni idag???