Ingenting vill bli som förut | o.e

Tjugo sju

Sakta öppnar jag ögonen och möts av ett stark vitt ljus. Jag blinkar hårt ett antal gånger för att få bort den suddiga synen.  Efter ett litet tag ser jag en gestalt stå lutad över mig. När min syn är tillräckligt klar ser jag att det är en man i fyrtio års åldern som lyser med en ficklampa rakt i mina ögon. Han bär en vit rock och av det kan jag dra slutsatsen att han är en läkare.

"Hur känner du dig Oscar?" frågar han mjukt när han ser att jag är vaken. Ficklampan stänger han av direkt och sätter sedan två fingrar på min handled, förmodligen för att kolla min puls.

" Trött" får jag hest fram som ett svar innan jag blickar runt i det lilla rummet. Det är bara han och jag här inne. Det är vita väggar och sängen står placerad på en utav sidorna i det kvadratiska rummet. Vid väggen som är mittemot dörren står ett litet ljusbrunt höjbart skrivbord med en dator på och framför är en stol placerad i samma ljusbruna färg som skrivbordet. Sängen jag ligger i är inte särskilt stor eller mjuk. Men med tanke på att det endast verkar vara en bår de satt på en metallställning kan man nog inte förvänta sig något bättre.

" Jag är förresten Nikoulas, är utbildad läkare så du kan känna dig trygg i mina händer" säger han vänligt och skrattar till. Försöker förmodligen skämta men jag har verken orken eller lust till att skratta. Jag ler svagt och nickar sedan. Han verkar vara väldigt snäll och trevlig.

Mina tankar ligger på vart alla de andra är, och vad är egentligen klockan? Hur länge har jag varit avsvimmad? Det är många tankar och funderingar som snurrar runt inne i huvudet på mig men endast en flyger ur min mun.

"Vad hände egentligen?" Mumlar jag fram tankspritt, är för nervös om jag ens vill höra svaret varför detta hände. Han kollar oroligt in in i mina ögon innan han sväljer hårt. Han placerar sin hand som han nyss kände min puls med på min axel och lämmer lätt.

"Vad är det senaste du kommer ihåg?" Frågar han lugnt och jag drar tankspritt ihop mina ögonbryn samtidigt som min hjärna går igenom det sista jag minns.

"Jag kommer ihåg hur vi alla tre gick upp på scenen och påbörjade vårt nummer men sedan var det som allt ljud försvann och ett pip hördes istället sen kände jag hur min rygg träffade något hårt och kallt innan allt blev svart " berättar jag för honom samtidigt som jag framför mig ser hela senariumet igen. Genom hans min kan jag förstå att han noga tar in vartenda ord jag säger.

" Det är väldigt vanligt att allt ljud runtomkring en försvinner och ersätts med ett tjutande ljud innan man svimmar. Som du kanske förstår svimmade du av och har varit avsvimmad i ett par minuter. Du verkar inte ha några skador av vad jag kan se, men jag måste kolla så du inte fått hjärnskakning av fallet" förklarar han och jag nickar stumt.

Jag försöker resa mig upp men orken finns inte till så jag ger snabbt upp och suckar tungt. Mitt huvud dunsar lätt i den mjuka kudden och samtidigt som Nikoulas ler medlidsamt mot mig växer ångesten inom mig. Varför händer detta min kropp just idag?

" När åt du senast?" frågar han sedan försiktigt, han verkar förstå min frustration över hur min kropp beter sig idag.  Jag kollar bort ifrån hans vänliga ögon samtidigt som jag sväljer. Idag skippade jag över frukosten och lunchen trotts att jag hade lovat Felix att äta mera, men jag kunde inte hålla löftet.

" Ehm.." börjar jag osäkert. Funderar på om jag ska säga sanningen eller dra en vit lögn. Om jag säger sanningen kanske han förhindra mig från att uppträda ikväll och det vill jag inte ska hända. Jag måste komma på en bra vit lögn.

" Vid lunchtid var det" svarar jag sedan så säkert jag bara kan. Han nickar till svar och ser ut att fundera innan han ber mig sätta mig upp så han kan lyssna på mina lungor och hjärtat. Med hjälp utav han kommer jag upp i en sittandes position. 

" Är du okej med att jag drar upp din t-shirt lite här bak för att jag ska komma åt med stetoskopet  för att kunna lyssna?" frågar han mjukt och jag nickar till svar även om jag inte är helt bekväm med att visa min kropp. Men eftersom det endast är min rygg han ser är jag relativ lugn.

Han placerar det kalla stetoskopet mot min rygg och ber mig andas in djupt samtidigt som han lyssnar av så allt verkar vara okej. Jag får göra det ett antal upprepande gånger innan han släpper min tröja så den åker ner och täcker ryggen igen.

" Du har en fin andning för att vara i detta tillstånd, men din kropp orkar inte längre kämpa. Ditt hjärta få slå hårt för att kunna pumpa runt blodet i din kropp. Det är bra att du är så vältränad Oscar annars hade ditt hjärta inte pallat detta. Men idag var ett tecken på att din kropp börjar bli svag, du svimmade för att din kropp inte orkar stå emot mera. Du har för lite näring i kroppen, jag ska ta lite blodprover för att se vad det är du får i dig för lite av." förklarar han samtidigt som han plockar fram grejerna han behöver till blodprovet. Jag känner hur skamen inom mig blir större. Vad har jag egentligen gjort mot min kropp? Börjar jag att bli svag? Jag som tränar en massa.

" Har du problem med mat? Är du allergisk mot något?" Frågar han i samband med när han stället fram en ställning med en tom påse hängandes. Ifrån påsen hänger en lång sladd med en nål i änden.

Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Allergisk är jag inte. Men har jag problem med maten?

"Jag är inte allergisk" säger jag och försöker låta så lugn jag bara kan. Men inom mig växer paniken.

Han ber mig dra fram min arm vilket jag gör.

"Hur mycket äter du i förhållande till hur mycket energi du gör av med?" Frågar han samtidigt som han med en bit blöt bomull baddar mig i armvecket där han straxt ska ta blodprov.

"Hur ska jag veta?" Frågar jag förvirrat, för jag har ingen aning hur mycket jag äter i förhållande till träningen. Jag räknar inte kalorier.

"Förlåt, det kanske var fel formulerat av mig. Jag menar mer om du har koll på om du får i dig tillräckligt med mat med tanke på att ni tränar en hel del" säger han sedan i en vänlig ton.

" Ja det har jag koll på" svarar jag honom. Jag har stenkoll på det, men jag har fixat till det på mitt vis bara. Han kollar på mig med en misstänksam blick innan han mumlar något i stil om att det var bra innan han fortsätter ta prover och ställer några enstaka frågor då och då men mer och mer frågor om bandet och allt där runtomkring än frågor om mitt mående. Tillslut är det min tur att ställa en fråga.

"Kommer jag kunna vara med ikväll?" frågar jag nervöst. Är alldeles för nervös och nästan för säker pånatt svaret kommer bli nej. Vad gör vi då? Inga kan ju ersätta vårat nummer och hoppa in istället för mig.

Han kollar upp på mig med en ledsen min, munnen är formad till ett rakt streck och han ser in i mina ögon med en medlidsam blick. Jag kan redan nu förstå hans svar och ångesten växer större inom mig.

" Jag är ledsen Oscar men det kommer din kropp inte orka med"

Allt inom mig krossas. Detta har ju vi sett fram emot i veckor. Kommer inte de andra få uppträda heller? Har jag försört vår chans till att kunna vinna mello? Frågorna snurrar runt och jag blir alldeles matt vid alla tankar. Men mest nervös blir jag över tanken vad kommer alla andransäga om detta?

••••

Är jätte hungrig men orkar inte gå ur sängen och äta, hihihiih!!!!
Vad ska ni göra idag och är det fint väder hos er?😊