*Amandas perspektiv*
"Amanda, jag är väldigt besviken. Hade din pappa varit här hade han också varit mycket besviken. Du..." säger mamma och stirrar på mig.
"Vad fan har pappa med det här att göra?"
Han som mamma är med nu, som vi måste kalla pappa. Är inte min och Camerons riktiga pappa. Han dog när jag var 7. Sen träffade mamma någon annan idiot som hon fortfarande är med. Pappa betydde allt för oss. Han var en såndär perfekt pappa som hann med oss samtidigt som han hann med jobbet. På den tiden var mamma inte såhär heller, hon var faktiskt ganska snäll då.
"Vad har han inte med det här och göra? Det var ju när han dog som du blev den syndare du blev" säger hon och ser faktiskt ganska besviken ut.
"Var det jag som förändrades? Vad jag vet så var det du som förändrades. Som blev en syndare. Du hade aldrig gjort något av det du gjort om pappa hade levt" säger jag och känner en tår falla ner för kinden.
"Åh, gråter du? Älskling jag har inte förändrats, jag är precis som vanligt. Men du, du är verkligen inte detsamma. Men det finns fortfarande hopp, du kan fortfarande bli som förut. Kom med mig så lämnar vi allt och alla och börjar om på nytt. Det blir väll bra?" Säger hon och torkar bort mina tårar. Jag drar bort hennes hand och ställer mig upp.
"Nej, jag vill inte härifrån. Jag vill vara med Alexander, jag älskar honom. Och Cameron. Jag älskar honom också. Jag har det bra här..."
"Vi åker imorgon kväll. Säg hejdå till alla och packa. Imorgon kväll ska du vara färdig att åka. Punkt"
"Men mamma..." säger jag och fler tårar rinner ner för kinderna.
"Inga men, försvinn" säger hon och jag går mot dörren. Jag stannar och torkar tårarna innan jag går ut. Utanför möts jag av Alexander som ger mig en stor kram och jag brister ut i gråt.
"Fan" säger jag.
"Vad sa hon?" Frågar han och pussar mig på huvudet.
"Jag måste åka med henne...vi åker imorgon kväll" säger jag och känner hur han sakta släpper kramen. När jag möter hans blick ser han förvånad och förstörd ut på samma gång.
"Vart ska ni?" Frågar han sen.
"Jag vet inte...jag vet bara att jag måste. Jag måste skynda mig och säga hejdå till alla så kan jag packa sen..."
"Vad kommer hända med oss då? Kommer det bli som förut. Kommer helvetet vi gick igenom förut upprepas?" Säger Alex och en tår rinner ner för hans kind.
"Vi kan ju fortfarande hålla kontakten...vi kan prata i telefonen och på snapchat..." säger jag och fäller en tår.
"Förlåt. Men jag kommer inte klara det. Jag älskar dig över allt annat, jag kommer inte klara av det på distans. Hejdå" säger han och kysser mig.
"Men Alex.." säger jag och en tår faller ner för kinden.
"Men vad Amanda? Jag älskar dig, jag vill spendera varenda minut jag har med dig. Inte bara via snapchat. Hur fan ska jag klara av att inte få träffa dig mer?" Säger han mer aggressivt.
"Alex snälla...jag klarar mig inte utan dig..."
"Vad händer här?" Hör jag en röst säga bakom mig. När jag vänder mig om ser jag att det är Cameron.
"Cameron, du är här. Du har fått komma hem!" Säger jag och springer fram för att krama honom.
"Vad händer?" Frågar han när vi släppt taget om varandra.
"Amanda ska flytta med er mamma. Det är vad som händer" säger Alex bakom mig och är fortfarande arg.
"Vänta va?" Säger Cam och tittar på mig.
"Ska du åka med henne? Vart ska ni? När ska ni åka?"
"Jag har ingen aning...jag vet bara att vi ska åka..."
Jag vänder mig om för att prata med Alex. Men han står inte kvar där.
"Alex?! Såg du vart han gick Cam?" Säger jag och tittar på Cam.
"Nej, Alex?!" Skriker han och kollar runt omkring sig.
