*Camerons perspektiv*
"Jag går på toa" säger Amanda. När jag hör att hon stänger dörren tar jag snabbt upp hennes telefon och låser upp den. Jag går in på meddelanden och går in på konversationen med "Alex😍❤️"
"Älskling, ring mig så fort du ser det här❤️" "Förlåt, det var inte meningen" "Du vet att jag älskar dig och ingen annan❤️" "Baby...jag klarar inte en dag till utan dig..."
Jag tar bort konversationen och dom 24 missade samtalen från honom och lägger tillbaka den på bordet. Jag sitter och tittar på den en stund men tittar sedan på tvn. Efter ett tag så ringer den och jag tänker ta den men Amanda hinner före.
"Hej....Mm.....Jag vill inte se dig mer....Okej då........berget kl. 18..Ses där" säger hon och lägger på.
"Vem var det?" Säger jag direkt när hon lagt på.
"Öhm...Fabian" säger hon när hon lägger ner telefonen på bordet. Fabian är Amandas absolut bästa vän och har varit det sen dom var 4 år.
"Varför vill du inte se honom mer?" Frågar jag när hon deprimerat sätter sig i fåtöljen bredvid soffan.
"Det hände något mellan oss när jag blev tillsammans med Alexander. Inget vi inte kan fixa" säger hon och ställer sig upp. Hon går till sitt rum och stänger dörren. Jag sitter och stirrar rakt fram. Sen kommer jag på att tvn är på och stänger av den. Amanda kommer ut ur sitt rum och jag går och ställer mig i hallen. Hon har sin svarta backpack på ryggen.
"Vart ska du?"
"Bara gå runt och existera, kanske träffa Sam" säger hon och kramar om mig.
"Ring om det är något" säger jag och besvarar kramen.
"Såklart, vad skulle jag annars göra?" Frågar hon sen och ger mig ett leende på läpparna.
"Hejdå" säger hon när hon går ut.
"Hejdå" säger jag och stänger dörren. Sen står jag kvar där en stund. Jag ler och går till mitt rum. Jag slänger mig på sängen och ler mot taket. Plötsligt öppnas ytterdörren.
"Cameron, var är Amanda?" Det är mamma. Jag suckar och mitt leende försvinner.
"Påväg till psykologen" ljuger jag eftersom att hon inte kan schemat.
"Ring och säg att hon ska komma hem" säger hon när hon står vid min dörr.
"Varför skulle jag göra det?" Säger jag när jag sätter mig upp.
"För att jag säger så"
"Men ojdå, nu har du kanske glömt att jag för det första är över 18 år och för det andra är du inte min mamma. Jag måste inte göra som du säger"
Mamma suckar och smäller fast min dörr. Jag lägger mig ner igen. Jag får ett meddelande och tar upp telefonen. Jag känner inte igen numret.
"Är Amanda hemma? Säg åt henne att komma till berget kl. 18" det står att jag fått det för en timme sen fast jag fick meddelandet nu. Eftersom att jag inte vet vem det är så låser jag telefonen och slänger den bredvid mig och suckar högt.
