*Alexanders perspektiv*
Jag vaknar i panik på sjukhuset. Jag ser en sjuksköterska bredvid mig.
"Vad är det för dag och vad är klockan?" Frågar jag yrvaket.
"Det är Fredag och klockan är 2 på natten"
"Får jag åka hem?"
"Snart, har du någon som kan hämta dig?"
"Jag vet inte...jag tror att mamma är hemma"
"Vad heter hon?"
"Amina Alexandria"
"Jag går och ringer henne"
Jag suckar och tittar upp i taket. Hoppas Ellen mår bra säger jag tyst för mig själv.
Ungefär 30 minuter senare kommer mamma in till rummet.
"Oh, my little boy" säger hon och pussar mig på pannan.
"Kan vi åka till Amanda?" Frågar jag.
"Älskling klockan är mycket. Du kan åka dit efter du sovit" säger hon när jag ställer mig upp.
"Men jag kan inte sova före jag fått prata med Amanda" säger jag och börjar ta på mig kläder som mamma tog med. Hon suckar. Jag får som jag vill och mamma kör mig till Amanda.
"Åk hem och sov, jag klarar mig" säger jag innan jag går ut ur bilen.
"Men..."
"Jag klarar mig. Jag och Amanda har varandra" avbryter jag henne med.
"Glöm inte att säga åt henne att hon när som helst är välkommen hos oss. Okej, godnatt" säger hon och pussar mig på kinden. Jag går ut ur bilen och mamma åker iväg. När jag kommer in hos Amanda så ser jag in i vardagsrummet. Sam och Amanda ligger i varsin ända av soffan. Jag ler. Jag går fram till Amanda och lägger ena handen på hennes midja och pussar henne på kinden i hopp om att hon ska vakna.
