*Amandas perspektiv*
"Känslan när jag fick tillbaka Alex var samma känsla som när man skulle få godis när man var yngre. Eller som när farmor hade bakat och man äntligen fick smaka. Det var helt jävla underbart. Men ändå kändes det inte rätt, det kändes inte som förut. Förut var det mycket härligare. Nu är det mer, stelt. Som att han döljer något för mig. Det behöver inte vara något jätte allvarligt, jag hoppas det inte är något jätte allvarligt. Men något är det. Jag har aldrig känt det tidigare, inte med honom. Jag vill att han ska kunna prata med mig, men samtidigt vill jag inte fråga för det känns som att jag går "för långt in" på hans liv. Vilket jag inte vill göra. Jag får så mycket panik. Det kan vara vad som helst, eller ingenting....jag börjar bara fundera på om vi fortfarande ska vara tillsammans. Om jag fortfarande älskar honom med hela mitt hjärta. Eller om jag har fått känslor för någon annan.."
Jag kommer ut från psykologen med en ny tid i handen. Jag tittar ut över parkeringen, ingen Cameron idag heller. Jag visste redan att han inte skulle komma. Men jag mår så bra av att gå ut och titta omkring mig om han är där. Som när jag var mindre och kom från skolan. Jag sprang ut för att se om min bror var där. Var han inte där så var det inget mer med det. Men lyckan jag fick när jag såg att han var hemma och kom och mötte upp mig efter skolan går inte att förklara. Lyckan jag fortfarande får när han kommer hem. När jag får vara med honom igen. Prata med honom face to face istället för via Snapchat.
Jag har sovit på sjukhuset hos Cameron i 1 vecka nu. Ibland på dagarna kom Alexander förbi. Ibland åkte jag till Alexander. Cameron mår mycket bättre nu och får snart komma hem. Om vi får åka hem. Mamma vet dom fortfarande inte var är dock. Men jag har inte sett henne.
Jag går på bussen och åker hem. Utanför huset står en polis som jag hälsar på.
"Hej" säger jag och ler.
"Hejsan, du behöver inte vara orolig vi står bara här ifall att din mamma kommer hot" säger den långa, mörk håriga och ganska unga. Skulle vilja säga 20-års åldern tillbaka. Jag går in i huset och in till mitt rum. På sängen ligger en bukett med blommor och en lapp. Jag tar upp lappen.
Hoppas du mår bättre, I Love you and you know it little potato
Direkt när jag ser "little potato" så vet jag att det är Fabian. Jag ler och går och sätter blommorna i en vas. Jag får ett meddelande och när jag tar upp telefonen så är det från Alexander.
"Kan du snälla komma hit så snabbt du kan..." Jag smått tappar telefonen på bordet och springer till hallen. Jag drar snabbt på mig skor och springer till Alexander.
