*Camerons perspektiv*
Dörren öppnas och jag skyndar mig fram. Det är mamma. Såklart.
"Vad fan gör du här? Var fan har du varit Amanda?"
Jag ställer mig framför Alexander och Amanda.
"Vad fan gör du?" Säger hon argt.
"Står, if you can't see that. Hindrar dig från att döda Amanda och Alexander"
"Flytta på dig för i helvete" säger hon och slår mig hårt. Jag faller på golvet och allt blir svart.
*Amandas perspektiv*
Mamma slår till Cam så att han faller ber på golvet.
"Cameron" säger jag och går ner på knä bredvid honom. Jag försöker få liv i honom men lyckas inte.
"Varför gjorde du så?" Skriker jag till mamma. Alexander hade tydligen gått någonstans för nu kom han tillbaka. Han riktar skärmen på telefonen mot mig och jag ser att han har ett samtal till 112.
"Varför slog du honom?" Säger jag nu lite lugnare men storgråter fortfarande.
"Och du Alexander ska ut härifrån, jag vill aldrig mer se dig" säger mamma och börjar dra i Alexander. Men jag går emellan.
"Du har just slagit Cameron medvetslös snälla gör inte samma sak med Alexander" säger jag och tårarna rinner ner för kinden.
"Mamma jag älskar dig. Men snälla låt mig ha ett liv. Snälla låt mig vara med vem jag vill. Jag älskar Alex över allt annat. Vi har gått igenom jävligt mycket, men vi har tagit oss ur det. Tillsammans. Han kanske är en "bad Boy" men han är min bad Boy" tårarna minskar och jag börjar känna mig ovanligt stark. Jag för bakåt handen och tar tag i Alexanders. Hårt.
"Gumman, vi kan klara det här. Kom med mig. Vi börjar om. Vi flyttar, skaffar ett helt nytt liv. Utan Cameron, utan Alexander, utan Sam, utan Fabian och utan alla andra. Vi glömmer det här" säger mamma och tar tag i min hand.
"Jag vill inte det. Jag vill vara här. Här med Cameron, Alexander, Sam, Fabian och alla andra. Men åk du. Skaffa ditt nya liv. Men ljug inte för mig, säg inte att du vill ta mig ifrån dom. När både du och jag vet att du vill komma ifrån mig. Tar du med mig kommer du släppa av mig efter halva vägen" mamma börjar knuffa oss. Först kämpar vi emot så mycket vi kan. Men sen orkar vi inte mer. Jag kramar om Alexander hårt medans mamma knuffar oss.
"Jag älskar dig" viskar jag till honom.
"Jag älskar dig mer" viskar han i mitt öra och kysser mig på pannan.
Mamma stannar och öppnar en dörr sen knuffar hon till oss. Jag känner att jag ramlar ner för en trappa sen blir det svart.
