*Amandas perspektiv*
Jag vaknar till ett meddelande. Det står bara ett nummer som jag inte känner igen. Jag öppnar meddelandet.
Kom till berget om 1 timme, du vet vilket
"Vilket berg? Vem är det?"
Vill du veta vem det är så kommer du till berget om 1 timme
"Kan du inte bara berätta nu?"
Nej, om jag berättar nu så kommer du inte komma. Och jag vill verkligen det...
Jag svarar inte utan tittar bara på meddelandet.
"Amanda kommer du med till Nadja? Vår faster alltså, tänker dra dit några timmar" ropar Cameron utanför. Jag svarar inte för jag sitter fast i meddelandet. Men han öppnar dörren och jag låser snabbt mobilen och tittar upp på honom.
"Kommer du med?"
"Ehm...nej. Jag blir nog hemma, jag vill inte att hon ska oroa sig över mig. Hon har nog med problem med Martin"
"Ring om det är något så kommer jag hem direkt"
Jag nickar och Cameron går ut ur rummet. Jag hör att hans bil lämnar gården och tittar ut för att se om mamma är hemma. Det är hon inte så jag drar på mig ett par gråa mjukis shorts och ett vitt linne. När jag var tillsammans med Alexander så klädde jag mig alltid i det och han hade gråa mjukisbyxor med en vit t-shirt. Jag går till köket och gör en smörgås med gurka och ost. Men får inte i mig så mycket, allt jag kan tänka på är meddelandet.
Jag sätter mig i soffan och kollar på instagram och Twitter. Plötsligt har det gått 1 timme och jag går till berget där jag och Alexander alltid var eftersom att det är det enda berget här som jag känner till. Det tar ungefär 10 minuter för mig att gå dit. När jag kommer dit känner jag doften av kebab som jag älskar. Jag små klättrar upp på berget men stannar i chock. Jag vet inte om jag ska vara glad, ledsen eller förvirrad. Men tårar rinner ner för kinden.
