*Alexanders perspektiv*
Jag tar bussen in till stan, går och köper min och Amandas favorit frappe sen köper jag 2 kebab tallrikar som är min och Amandas favorit mat. Sen går jag och köper gula rosor som Amanda älskar och tar bussen tillbaka. Jag går till berget lägger ber frappen och maten på berget. Jag tar på mig lite one million och försöker fixa mitt mörkblonda lagom långa hår. Jag sätter mig ner, gömmer ansiktet i händerna och får väldigt stark ångest. Men jag ställer mig snabbt upp igen och andas djupt. Sen skakar jag på huvudet. Jag börjar tänka på Amanda. Hennes långa mjuka bruna hår och vackra bruna ögon. Jag vill bara ha henne i min famn och aldrig släppa taget.
Klockan börjar närma sig 2 och Amanda borde snart komma så jag ställer mig upp lägger kepsen i backpacken och håller rosorna mellan mina händer. Spelar ingen roll om jag får stå där hela dagen eller bara 5 minuter. Så länge hon kommer.
Det tar ungefär 10 minuter tills jag ser en vacker flicka krypa upp för berget och jag vet direkt att det är Amanda. Jag får ett stort leende på läpparna, för att hon kom. När hon kommer upp och ser mig så stannar hon i chock. Jag går närmare henne.
"Gula rosor är din favorit eller hur?" Säger jag när jag står ungefär en halv meter ifrån henne. Jag ser en tår falla ber för hennes kind och hon skyndar sig fram och kramar om henne. Jag besvarar den hårdare.
"Jag vill bara reda ut allt med dig..." Säger jag när vi båda släppt taget. Vi satte oss ner och började äta.
"Det här gjorde vi alltid förut, alltid den här maten, alltid den här frappen och alltid dom här kläderna" säger Amanda och ler. Jag ler tillbaka.
"Stunderna med dig var dom bästa i mitt liv...speciellt dom när vi var här" säger jag och ler smått. Sen tittar jag på henne.
"Så varför gjorde du slut med mig?" Säger hon och hennes leende försvinner.
"Jag klarade inte av det, din mamma hatade mig så jag var säker på att du skulle inse vilken hemsk jävla människa jag är och göra slut. Jag klarade inte att tänka på det så jag gjorde slut innan...innan dig. Men dom senaste 2 månaderna utan dig har jag inte kunnat fokusera på något annat. Proven har gått åt helvete, jag har inte gjort läxor och jag har fått kvarsittning jag har haft kvarsittning varje vecka sen vi gjorde slut. Tjejer har skrivit till mig, skrivit att dom älskar mig. Men jag har inte svarat, inte ens i skolan har jag svarat. Mina kompisar har frågat vad jag har för problem eftersom att jag dissar dom sötaste tjejerna i skolan. Men det är klart jag gör, för den enda jag vill ha är du. Det spelar ingen roll om du kommer hata mig efter det här eller om det kommer vara vi igen. Du kommer alltid vara den jag älskar, den jag vill vara med. Den tjejen jag kan spendera alla mina pengar på, som jag kan dö för. Det kommer alltid vara du" säger jag och ställer mig upp. Jag sätter backpacken på ryggen.
"Vart ska du?" Frågar Amanda sen.
"Hem, jag har sagt allt jag vill säga."
"Sätt dig" säger Amanda och visar att jag ska sätta mig bredvid henne. Jag tvekar en stund men sen sätter jag väskan på marken och sätter mig bredvid henne. Hon sätter sig närmare mig och lutar huvudet mot min axel.
"Mamma hatar dig, men jag känner dig. Jag vet vem du är och du är långt ifrån en hemsk människa. Jag älskar dig och sen vi gjorde slut har jag bara fått fakea ett leende hela tiden. Jag har bara kunnat le på riktigt med Cam. Ingen annan. Förutom nu då. Jag har gått till en psykolog som inte får mig att må bättre alls. Jag kan inte säga att det gått så mycket bättre för mig i skolan heller. Jag älskar dig. Jag behöver dig" säger jag och pussar honom på kinden.
