*Alexanders perspektiv*
Jag vaknar och det känns som att någon slår mig i bakhuvudet. Jag sätter mig försiktigt upp. Det är kolsvart i rummet. Jag känner att telefonen ligger bredvid mig. Jag tar den och låser upp. Skärmen är krossad efter fallet. Jag använder ljuset till att leta efter knappen till lampan. Om det finns någon. Efter ett tag hittar jag den och yrar mig fram. Jag trycker på den och rummet fulls av ljus. I rummet finns en bred dubbelsäng med ett litet bord bredvid. Jag tittar mot trappan. Där ligger Amanda. Jag skyndar mig fram till henne, jag glömmer smärtan i huvudet. Jag sätter mig ner bredvid Amanda och börjar skaka på henne. Hon öppnar ögonen och när hon ser mig så kastar hon sig upp och kramar om mig hårt.
"Förlåt" säger hon och gråter.
"Du behöver inte säga förlåt för att din mamma är som hon är"
"Jag förstår inte hur du kan vara med mig när min mamma är min mamma. Säger hon och släpper taget.
"Jag är kär i dig och inte din mamma, Amanda" säger jag och pussar henne på pannan. Hon lutar huvudet mot min bröstkorg och jag lägger armen om henne.
"Tror du polisen fick tag på henne?" Frågar hon när hon slutat gråta.
"Jag vet inte. Men vi borde kanske ta oss härifrån så dom inte tror att hon mördat oss" jag ställer mig upp men Amanda sitter kvar. Jag går upp för trappan och försöker öppna dörren. Men hur mycket jag än trycker då öppnas den inte.
"Vad fan har ni för dörrar?" Frågar jag Amanda som står bakom mig.
"Jag vet inte, jag har aldrig varit här. När jag var yngre frågade jag alltid vad som fanns här. Men mamma sa bara inget. Sen har jag inte brytt mig om den"
Jag försöker öppna den igen men det går inte.
"Den är låst" säger jag och vi går ner för trapporna. Vi sätter oss på sängen och jag lutar mig fram.
"CAMERON!" skriker Amanda och springer upp för trapporna hon försöker bryta upp dörren och slå på den. Jag springer till henne.
"Amanda sluta. Den är låst. Du får inte upp den" säger jag och håller i hennes händer.
"Men Cameron då" säger hon och börjar gråta. Jag kramar om henne och vi går ner. Vi sätter oss på sängen och jag håller om Amanda medans hon gråter. Hon ställer sig upp och jag sitter kvar. Hon går bredvid sängen och tittar på bordet som står bredvid. Hon sätter sig på sängen igen och jag går och sätter mig bredvid. Det ligger en lapp på bordet som Amanda tar.
"Din jävla idiot. Jag vill aldrig mer se dig. Jag åker härifrån nu och jag önskar jag kan ta din dotter och Cameron med mig. Dom förtjänar en bättre mamma än dig. Och vad ska Sebastian säga när han får reda på att du varit otrogen med en tjej? Jag skulle polisanmäla dig om jag kunde. Om detta händer en gång till så ringer jag polisen. Detta är nog det flummigare jag läst, men jag är så arg på dig att jag har svårt att få fram allt. Hoppas du brinner i helvetet bitch. P.s låt Amanda vara med Alexander. Dom förtjänar varandra.
Med hotfulla hälsningar, Samantha. Du vet din 25-åriga sexslav." Läser Amanda.
"Samantha?" Säger jag och tittar närmare på handstilen.
"Känner du henne eller?"
"Nej, jag gjorde det bara mer dramatiskt" säger jag och drar huvudet tillbaka.
"Så mamma var alltså otrogen mot pappa?" Säger hon och slänger pappret på golvet. Jag suckar och tittar på det.
"Var det inte du som ville ta min oskuld?" Frågar hon sen och jag tittar på henne.
"Och det kom du på nu?" Säger jag och skrattar.
"Mamma har låst in oss i ett rum. Där det finns en säng. Better do it when we can, right?" Säger Amanda och skrattar också. Jag kysser henne och det leder snabbt till hångel. Amanda lägger sig ner och jag är över henne. Hon drar av min tröja och jag drar av hennes, sen fortsätter vi. Vi vänder oss så att jag ligger på sängen. Amanda ställer sig upp. Hon drar av mina byxor sen hennes. Hon lägger sig över mig och vi börjar hångla.
