*Amandas perspektiv*
Mamma hatade mitt förhållande med Alexander. Hon kallade honom fuckboy och sa att när jag älskar honom som mest, när jag tror han är den rätta kommer han lämna mig. Hon slog mig varje gång jag pratade med honom eller om honom, vilket jag gjorde hela tiden. Jag slutade aldrig för jag tänkte att om jag pratar om honom mer och med honom mer så förstår hon att hon har fel. Men nej, så fort vi var ensamma. Så slog hon mig tills jag låg på golvet medvetslös i en pöl av mitt egna blod. Sen stack hon. Hon åkte till vänner, handlade, på jobb eller på möten. Hon lät pappa eller Cameron komma hem, se mig och ringa akuten utan någon som helst aning om vem som har gjort det. Mamma kommer till sjukhuset gråtandes och ber till Gud om att jag ska bli bättre. Man ser tydligt hur fake det är, men Cameron vågar inte erkänna det och pappa är för blind för att se det. Varför skulle jag våga erkänna?
Men iallafall, nu när hon har rätt och jag har fel så skulle man ju kunna tro att det är över. Men nej, så fort hon ser mig så skriker hon bara. Hon skriker på mig hela tiden och berättar för mig hur dum i huvudet jag är och hur mycket hon skäms över att vara min mamma.
"Ni måste lösa det förr eller senare, du kan inte låta henne trycka ner dig sådär" säger Cam precis innan hans telefon ringer. Han stannar på en parkering som är jätte nära och tar fram telefonen.
"Det är mamma" säger han och tittar på mig.
"Ha inte på högtalare" säger jag och suckar. Cameron tittar på mig en stund men svarar sen.
"Hej.....Jag väntar på henne nu.....Men jag kom på att jag skulle hämta henne.....Men det kan ju inte jag veta.....Mamma, hon är min syster. Jag älskar henne. Klart som fan att jag inte gör det.....Men varför sparka på någon som redan ligger ner, speciellt när det är din dotter.....Men jävla idiot förstår du vad jag säger?.....Vilken tur att du inte är min mamma då" jag sitter bara och stirrar på honom. Förresten så måste jag kanske förklara att jag och Cameron har samma pappa men inte mamma.
Jag hör hur mamma babblar på som hon gjorde med mig också förut när hon ringde till mig iallafall. Men Cam svarar vara enkelt med ja, okej, aa och mm. När han lägger på slänger han telefonen på baksätet, suckar och slår pannan i ratten en gång.
"Ni måste ju vara med i dr. Phil med det här" jag nickar instämmande och fnissar lite. Då kan han inte heller hålla sig för skratt. Han startar bilen och kör till mc Donalds.
När vi kommer hem är klockan 9 på kvällen efter som att vi åkte till stranden och bara chillade med musik i några timmar. Ingen är hemma.
"God natt" säger jag och kramar Cam. Han besvarar den och går och slänger sig på soffan. Jag går till mitt rum men stannar utanför mammas och pappas. Jag tittar in. Det ser precis ut som när jag var 10 och varje morgon kom jag in och busade med dom eftersom att jag alltid vaknade så tidigt och dom så sent. Jag smög alltid in och sen hoppade jag på dom. Dom blev aldrig sura utan tyckte bara det var kul. En tår rinner ner för kinden när jag kommer in i mitt mörka rum. Jag drar inte upp rullgardinen utan sätter på lampan istället. Jag sätter på lampan och ser väggarna som är fyllda med mina egna teckningar, bilder på Eminem, Bring me the horizon, och Green day och citat från några av deras låtar. Jag byter om till mina svarta och vita pyamasshorts och mitt svarta linne sen slänger jag mig på sängen och det tar inte så lång tid före jag somnar.
