*Amandas perspektiv*
Jag kommer in på toan och tårarna bara rinner. Min bror och Alexander kommer äntligen överens och Cameron är vid liv. När tårarna minskat så tar jag papper och torkar mig i ansiktet. Jag tittar mig i spegeln och ler. Tofsen jag satt upp mitt hår i börjar ramla så jag sätter upp håret i en slarvig knut. När jag kommer ut möter jag Alexanders mamma Malin.
"Hej" säger jag till henne och ler stort.
"Men hej Amanda. Precis den jag letade efter" säger hon glatt.
"Din mamma ligger inne och ville träffa dig. Du får ta en polis med in om du vill. Annars står dom utanför" fortsätter hon. Jag svarar inte. Jag bara står och tittar.
"J-jag vill träffa henne...ensam.." Säger jag sen och Malin visar mig till rummet. Jag går in och stannar precis innanför.
"Hej gumman. Kom hit" säger hon glatt och sträcker fram handen. Jag går sakta fram till henne. Hon tar tag i min arm och drar mig närmare.
"Du gör slut med Alexander annars kommer du aldrig komma hem igen och om du kommer hem så kommer du aldrig mer därifrån"
