*Sams perspektiv*
Jag vaknar och ser att Alexander och Amanda pratar. Jag ställer mig upp och när dom inte längre pratar så tar jag tillfället i akt.
"Alexander får jag prata med dig?" Båda vänder sig mot mig.
"Visst" säger han och ställer sig upp. Jag går ut i hallen och han följer efter.
"Tack för att du var med henne. Jag vet inte vad jag skulle göra om något händer henne" säger han och ler.
"Var försiktiga. Båda 2. Var inte ensamma, ni kommer inte klara det. Ni är starka och har bra självförsvar. Men ni klarar inte hennes mamma. Hon kommer hit. Hon vill skada Amanda för att hon inte lyssnar på henne och hon vill skada dig för att du är anledningen till varför Amanda inte lyssnar på henne" säger jag seriöst.
"Och hur fan vet du det?" Säger han och leendet försvinner.
"Skit i det..." säger jag och tar på mig skorna. Jag skriker hejdå till Amanda och går ut. Jag vet inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill inte gå hem men jag har ju ingen annanstans att gå.
Efter ett litet tags vandrande bestämmer jag mig för att träffa Fabian någonstans. Jag ringer honom och vi bestämmer att vi ska träffas i en park som inte ligger så långt ifrån Amanda. Jag hör något från buskarna bakom mig och vänder mig om.
"Har du gjort så att Alexander lämnat henne än? Du har inte så lång tid kvar till att fixa det" säger rösten.
"Vet du? Alexander och Amanda verkar ha det jättebra tillsammans. Man ser hur glada dom är när dom får vara tillsammans och jag tänker inte förstöra det. Amanda är min bästa vän och hon har inte mått bra på hur länge som helst. Nu när hon faktiskt mår bra så tänker jag inte förstöra det. Hon förtjänar inte det...inte Alexander heller" säger jag och springer därifrån. Jag stannar inte och andas. Jag stannar inte och tittar bakåt. Jag bara springer mot parken där Fabian förhoppningsvis är. Hur fan kunde jag gå med på dehär från första början. Amanda mår äntligen bra och mår hon bra mår jag automatiskt bra.
