Författardrömmar

12. Karaktärerna

Karaktärerna är själva stommen i en berättelse. Utan levande karaktärer finns inget intresse i historien, så oavsett när och var berättelsen utspelar sig så är den värdelös om inte läsaren tycker om karaktärerna.
Först och främst har vi förstås huvudkaraktären, men även de karaktärer som omger historiens huvudperson är lika viktiga och det första jag tänker göra nu är att gnälla (men bara lite);
Jag avskyr när folk ”listar” sina karaktärer.
Erkänner att jag gjorde det själv i de första böckerna jag skrev och det stör mig något enormt idag. Det finns inget fulare än när karaktärerna blir listade istället för presenterade som levande människor med unika drag och personligheter.
Tillåt mig att ge ett exempel, så att alla förstås vad jag menar:

Huvudkaraktären stiger in i klassrummet så att vi som läsare får se klasskamraterna och läraren för förstagången. Läraren har mörkt hår och bruna ögon och är i trettioårsåldern. Resten av klassen består av ”person A”, som har blont hår och blå ögon, ”person B” som har mörkt hår och gröna ögon, ”person C” som har rött hår och gröna ögon, ”person D” som har brunt hår och blå ögon, ”person E” som har ljusbrunt hår och bruna ögon...

Ja, ni fattar säkert.
Benämningen med ”person + bokstav” kan variera mellan ett namn och ”en kille/tjej” beroende på om huvudkaraktären kan deras namn eller inte.

Det är en enda lång lista på namn, hårfärger och ögonfärger som man omöjligt kommer ihåg ens till det följande kapitlet. Sedan sitter man och bläddrar tillbaka till den sidan hela tiden för att man inte kommer ihåg vem tusan ”person B” var eller vad ”person D” hade för hårfärg.

Vad ska man egentligen göra då?
Enkelt.
Du behöver inte presentera karaktärerna alls när huvudkaraktären stiger in i klassrummet. De ska presenteras när de för första gången integrerar med din huvudkaraktär. Före det behöver man inte veta mycket mer än om det rör sig om en stor eller liten klass och om den är jämnt fördelad mellan tjejer och killar. Man kan kort och gott säga att huvudkaraktären kan lägga märke till samma saker som du skulle lägga märke till när du för första gången stiger in i ett klassrum - om man nu inte är lite udda och faktiskt står kvar vid dörren och stirrar på en efter en för att pränta in deras hår- och ögonfärger och namn.
Själv brukar jag inte lära mig namnet på alla i klassen förrän först efter flera veckor, men det kan bero på att jag har väldigt svårt för namn. Utseendet kommer jag ihåg, men namn är jag hopplös med.
Sedan kan det bli en lustig detalj om karaktären har samma vana som jag att hitta på egna namn åt folk innan jag lär mig deras namn, som till exempel ”Plattfejs”, ”Nynnaren” och ”Stubbhåret” (vilket jag inte sa högt).
Namnen baseras förstås på något säreget drag som utmärker personen och det gör det lättare att komma ihåg vem personen är senare i boken. Det är definitivt inte ett måste, men det kan vara ett kul sätt att lyfta fram karaktärerna på om man vill.

Utseendet är det första vi tänker på när vi ser en karaktär framför oss och ärligt talat är inte ögonfärgen en viktig del av den bilden. Jag hade själv med ögonfärgen nästan direkt när jag presenterade en karaktär då jag ansåg att det var en viktig del av karaktärens utseende, men så hittade jag tips på hur man beskriver en karaktärs ögon och insåg att ögonfärgen faktiskt inte är så viktig – eller logiskt för den delen.
När vi träffar en person för första gången så står vi ju inte och stirrar dem i ögonen för att granska om de har inslag av brunt eller grönt i sina blå ögon, eller om de har mörkbruna eller chokladbruna ögon.
Kan ärligt säga att jag tills för ca fem år sedan trott att jag själv hade blågrå ögon, tills jag besökte en makeupartist som sa att jag hade blågröna. Kändes ju lite märkligt att jag tydligen inte ens vetat vad jag själv har för ögonfärg, men det säger ju hur logiskt det är att man kanske inte är helt hundra på hur en persons irisar ser ut om det inte är en person som man umgås så pass nära med att man ser deras ögon på nära håll.