Författardrömmar

5. Förkortningar, populärkulturistiska ord och dialekter

Man ska överlag aldrig använda förkortningar i en bok.
Nu har jag använt ”t.ex.” ganska ofta, men i en bok så skriver jag alltid fullt ut ”till exempel”. Det ser bättre ut med hela orden i skriven text och man blir inte uppfattad som lat.

Sedan har vi de populärkulturistiska orden.
Ett ämne som är lika jobbigt som ordet i sig är att skriva.
Så vad är då ett populärkulturistiskt ord?
Jo, ett populärkulturistiskt ord är ett ord som används just nu i vardagligt tal, men som inte alltid funnits och som kan fall bort ur språket igen om några år då det kanske blivit ersatt av ett annat eller tappat sin mening.
Ett språk utvecklas och förnyas ständigt och många ord försvinner eller byts ut genom åren.
Anledningen till varför vi undviker dem i böckerna är förstås för att våra böcker ska bli ”tidlösa”. Folk i alla tider ska kunna läsa våra böcker så att de kanske kan bli framtida klassiker. Man vill ju att boken fortfarande ska ha en chans att bli populär flera år framåt och då kan vi inte göra den obegriplig genom att mixa in konstiga ord i texten som kanske låter vettiga nu, men som i framtiden blir konstiga och besvärliga att förstå.
Givetvis finns det förstås undantag, så jag ska försöka förklara så gott jag kan.
Börjar med att ge några exempel på gamla ord för att visa vad jag menar:

Allenast – bara

Bedraga – bedra

Dväljas – vistas

Ehuru – fastän

Emedan – därför att

Måhända – kanske

Spörja – fråga

Voro – var

Åstad – iväg/bege sig någonstans

Det här är alltså några urval av ord som inte längre används och hade vi haft dem med i en text idag är det inte alltid säkert att folk skulle förstå vad vi menar.
Många ord kanske man känner igen, medan andra är mer främmande.
På samma sätt har vi ord som vi använder idag som kanske tappar sin innebörd i framtiden.

Skriver man en historisk berättelse så är det förstås roligt att kunna blanda in gamla ord för att göra historien så äkta som möjligt, så jag kan rekommendera att Googla ”Ord som försvunnit ur det svenska språket”, eller ”Gamla svenska ord”, för att bara ge något exempel.
Populärkulturistiska ord behöver alltså inte bara vara något dåligt. Det kan även fungera för att ge en inblick i ”gamla tider” och göra den historiska resan mer verklighetstrogen.
I vissa fall kan det bli underhållande och lite bildande.
Som ett exempel kan jag nämna en kompis till mig som för flera år sedan valde att läsa en av sin mammas gamla flickböcker och undrade vad ”majen” var för något.
Majen är en förkortning för Magistern och alltså ett annat ord för Läraren.
Hon tyckte det var ett rätt kul ord och funderade på att börja kalla sina lärare i skolan för ”majen” bara för att det lät lustigt.

Idag har vi kanske inte så många ord som man vill bevara på samma sätt, även om många har ett visst kulturellt värde.

Slang och lokala dialekter är också något som kan förvirra många.
Ett exempel är när man i Stockholm kallar en taxi för Bulle.
Känner flera finlandssvenskar som blivit förbryllade när folk börjat prata om bullar efter en sen kväll på krogen eller en restaurang och undrat varför i helskota man ska ”ta en bulle” mitt i allt när de bestämt sig för att åka hem.
Andra ord som jag tror att man helst ska undvika är ord som kolla (titta) och macka (smörgås).
De orden låter ofta fel i mina öron, även om kolla kan fungera när folk säger det, med inte i skriven text. Alltså ”Kolla här” fungerar, men inte; De kollade på varandra.
Kan bero på att ordet Kolla betyder tramsa eller prata strunt på min lokala dialekt. Det betyder att det för mig låter som att folk typ pillar varandra i öronen eller gör något annat fånigt när de ”kollar” på varandra. ”Titta” eller ”såg på varandra” låter bättre, eller ”De utväxlade en blick”.
Att ha koll är däremot en annan ordform för ”ha kontroll” eller vara informerad. Det fungerar. Det är bara ”Kolla” som blir fel.

En macka vet jag vad är, men det låter mer professionellt med smörgås för mig. Upplever att det är lite för mycket slang, dialekt och modernitet i ordet Macka.
Det blir lite som om jag själv skulle skriva att någon gjort något ”viligt” (uttalas ”hviligt”), använder ord som ”Siddubara”, ”Tvaga” eller varför inte säga ”Jonä” för att toppa av det hela. Det är nog inte alla som skulle veta vad jag pratade om då.

I vissa berättelser är populärkulturistiska ord en bra sak, men i en fantasy eller när man skriver om en annan plats än den som dialekten man använder kommer ifrån så blir det fel.
Vill man skriva dialekt så kan man använda dialekten när folk pratar, men sedan vara noga med ordvalet i övrig text.
Som ett exempel kan vi ta den Stockholmska bullen:

”Nu är jag trött på att gå. Jag tycker att vi tar en bulle istället”, sa hon och såg sig om efter en taxi.

Det är ju inte säkert att folk fattar att man menar taxin när man nämner bullen och kanske tror att de ska åka till ett konditori och käka bakverk, så man kan ju lägga in att den andra personen säger t.ex.:

”Jag undrar vem det var som bestämde att en taxi skulle kallas Bulle?”

Tar man det i början av berättelsen så behöver man ju inte förklara närmare senare vad man menar med Bulle, även om man skriver Taxi i själva texten.

Att veta vad som är dialekt eller populärkulturistiskt kan vara svårt, men har man bara viss koll på vad man läst i andra böcker så borde man klara sig ganska bra.
För att bli författare behöver man ju ha läst ett antal böcker innan man börjar skriva då det kan vara svårt att veta hur en bok ska se ut om man knappt har tittat i en.

I fall ni undrar över de dialektorden som jag nämnde som exempel kan jag skriva vad de betyder:

Viligt – ordentligt/rejält

Siddubara – där ser man (ett uttryck, som t.ex. Oj då)

Tvaga – tvätta sig ordentligt/skrubba sig ren

Jonä – skulle inte tro det/absolut inte

Lokala dialekter kan vara roliga, men man måste då vara säker på att man skriver en bok där det passar.
Att hitta på egna slang och uttryck i en fantasy kan vara intressant för den som vill testa då det egentligen alltid finns det i alla språk i alla tider, men se till att alla förstår vad som menas.
Som jag fått höra själv vid några tillfällen av mina korrekturläsare; Utgå från att folk inte vet något alls – men det innebär förstås inte att man ska idiotförklara folk, utan bara att man alltid ska vara tydlig så att det inte finns en chans att folk inte förstår vad du menar.
Att undvika missförstånd helt kan förstås vara en nästan omöjlig uppgift, men man kan i alla fall göra så gott man kan.
Bästa sättet att göra det på är att läsa så mycket man kan och göra forskningar i tidstypiska ord, för att bara ge några exempel.
En bra korrekturläsare (eller flera) är förstås bland det bästa man kan ha, men det är inte alltid så lätt att få tag i.
Och innan någon kommer på tanken att be mig korrekturläsa något så tillägger jag att jag ytterst sällan går med på det och anledningen till det kommer att förklaras i ett kommande kapitel.. :)