Författardrömmar

Recension: Ett hov byggt på blod och lögner

En bok av Kaninisen/Lina Westerberg

Kapitel 1:
Jag gillar början på berättelsen, men det finns lite detaljer som jag reagerade på; ”Måsarna som skvallrar om att hösten snart drar in över landet.” 
Jag bara undrar hur de gör det? Anledningen till att jag frågar; måsar skriker inte på hösten. De skränar på våren då de bygger bon och slåss om revir och som värst skriker de när de matar ungar och försvarar dem. På hösten säger de sällan ett knäpp om de inte slåss om mat (vilket mig veterligen inte händer i den här scenen), men ens då säger de inte mycket. Att det är höst blir tydligare om de tystnat för att sommaren är slut, om de gett sig av eller om hon ser dem sitta och slöa på någon klippa och uppenbart lugnat ner sig efter sin hysteriska sommar. 
(Måsar flyttar mellan juli och november beroende på art, så att de försvunnit borde annars indikera att det är början på hösten.) 
Det står även senare att de ”pratar varje morgon”, men så vitt jag vet är det här inte en high fantasy utan årstider. 
”Måsarnas skrik på sommaren” kunde hon ha saknat, men skriker de hela tiden känns det lite orealistiskt, fast jag är förstås född och uppvuxen nära havet så det finns väl en förklaring till att jag hakar upp mig på det... Här finns en chans till mer realism i fall man vill ha det i alla fall... ;)

Det andra jag reagerade på är fisken som tittar på hennes fingrar. 
Anledningen är att man enligt regler ska ta bort allt som inte är viktigt för berättelsen i ett första kapitel, så på vilket sätt är den här fisken viktig för den kommande berättelsen? 
Missförstå mig inte – jag gillar scenen, men den hade gjort sig bättre senare i berättelsen, kanske vid ett besök hemma då den symboliserar hur mycket hon saknat havet, eller om hon får se havet (eller en sjö/damm) och saknar sitt hem – om nu inte fisken är väldigt viktig för den kommande berättelsen alltså. 
I första kapitlet vill man kasta sig in i handlingen och en långsam fisk som närmar sig centimeter för centimeter bromsar ner tempot (även om scenen är fin och välskriven).

Gående, springande, stående – inte gåendes, springandes, ståendes. 
(Samt skattandes och gråtandes som jag ser senare i kapitlet.) 
Inget S. 
Nog är det lustigt att vi dyslektiker vill kasta in en massa extra bokstäver i texten när man tycker att det borde vara tvärtom, men jag fick det här påpekat av mina första korrekturläsare och skickar infon vidare. 
Meningen i fråga kunde även få djupare ”POV” om man skrev ”Vibrationerna av fotsteg på bryggan skrämde iväg alla fiskar som sökt skydd under den.” 

Dialogen har även dubbla namn då det är både ”Amanda” och ”hjärtat” (vilket är ett smeknamn).
Namnet går att fixa om det är två meningar; 
”Amanda? Folk har börjat komma nu, hjärtat.” 
(Med frågetecken efter namnet.) 
Annars kan man ta bort ”hjärtat” då hon redan sagt karaktärens namn. 
Mamman får gärna kalla henne hjärtat vid ett senare tillfälle, men just här blir det att kännas lite dubbelt.

Skulle även vilja ändra ”lilla” Gerard till att göra det tydligt att det rör sig om ett barn utan att kalla honom ”lilla”. T.ex. genom att Gerard kommer tultande eller bara skippa ”lilla” då leksaken gör det tydligt att det är ett barn – eller så kan han krama henne om benen/knäna/låren för att visa hur lång har är. Av någon anledning känns ”lilla” malplacerat i sammanhanget. Kan bero på att det känns som att man pausar berättelsen för att mumla "han är ett barn” i örat på läsaren, vilket ju ändå blir tydligt senare via dialog och händelser. 
En känsla av dubbel eller överflödig info får man väl kalla det.

Dialogens triangulering är riktigt fin. Det är inte två personer som stirrar tomt på varandra medan de babblar, utan det händer mycket mellan meningarna så att säga. 
Dessvärre är dialogen full med grammatiska fel där kommatecken och punkter hamnat fel. 
Kommatecken ska bara användas om meningen efter dialogen hör ihop med den sagda meningen i form av ”dialogtagg” (sa, skrek, viskade och så vidare), men om meningen avslutas med frågetecken eller utropstecken ska det inte vara ett kommatecken. Finns det en mening före citattecknet ska den avslutas med punkt, aldrig med kommatecken. Är meningen efter dialogen inte försedd med dialogtagg ska den börja med stor bokstav efter att dialogen avslutats med punkt – och punkten ska vara efter sista bokstaven, före citattecknet. 
Jag tar upp det här i kapitel 4 och delvis i kapitel 33 om du vill läsa mer om det i den här boken, annars kan man alltid Googla på det om man vill djupdyka. 
Jag går inte in på dialoggramatiken mer än så här, utan påpekar bara att det behöver rättas till om boken är tänkt som professionell.