Författardrömmar

54. Humor

Känns som att jag skjutit upp ämnet för att ge utrymme för annat länge nog, så nu ska vi dyka ner i humorn och rota i vad som får humor att fungera i en berättelse.
För att göra det måste vi göra något som man brukar säga att man inte ska göra; analysera och förklara skämtet.
Det får vi stå ut med, för vi har nog alla någon gång stött på en text där man känner att författaren försökt vara rolig men uppenbart misslyckats.
Det blir ståuppkomikern som man bara nickar lite artigt åt eller fortsätter titta på i väntan på att det roliga ska komma.
”Det tysta rummet” vill man ju gärna undvika när man ska försöka vara rolig.

Humor har regler.
Första regeln för ett skämt är oftast att det ska få lyssnaren/läsaren att känna sig smartare än personerna i skämtet.
Lite ”jag kanske gör bort mig ibland, men SÅ dum är jag inte” om jag ska försöka beskriva det.
Ibland kan det vara ett uppenbart svar som får lyssnaren/läsaren att känna att det nog hade listat ut det hela själv om de varit i samma situation.
Ibland handlar det om igenkänningsfaktor och ibland tillfredsställelse.
Det ämnet kan vi analysera i det oändliga, så låt oss fokusera på skämt i en berättelse istället.
Det är trots allt ganska stor skillnad på ”knack, knack skämt” och vitsar mot vad det är när karaktärer i en bok ska ha ett humoristiskt ögonblick.

Reglerna för skämt i böckerna är:

– Det ska föra berättelsen framåt.

– Det ska passa in i övrig text.

– Det ska passa in på karaktärerna det berörs.

Utöver det har det ju förstås samma regler som vanliga skämt – att det kanske ger igenkänningsfaktor, tillfredsställelse eller får läsaren att känna sig smartare än karaktärerna.

Det är lite svårt att förklara bara genom att lista reglerna, så jag ska försöka ge lite exempel.

Jag tänkte ta ett ögonblick från en av mina egna berättelser här på Wattpad.
Det spelar ingen roll om man läst Häxmästarens arv eller inte. Jag ska bara plocka ut en scen ur ett av de första kapitlen i första boken och analysera varför det fungerar (vilket jag kommit underfund med nu men inte visste då).

Jag fick höra av mina första läsare att de fann en scen i början av berättelsen underhållande;
Amber (huvudkaraktären) sitter i köket med sin morbor/nyblivna vårdnadshavare Amadeus.
Amadeus nämner att han tänkte åka och handla varpå han frågar Amber om det är något hon vill ha.
Hon svarar att hon bland annat behöver schampo, så Amadeus frågar vad han ska ta.
Själva skämtet är deras dialog:

Amber: Ta något som luktar gott bara.

Amadeus: Va? Menar du att jag ska stå och lukta på grejerna?

Kanske inte så underhållande när det är taget ur sitt sammanhang, men flera av mina läsare sa att situationen fick dem att fnissa när de läste.
Jag kände mig förstås nöjd med att ha lyckats göra det roligt så som det var tänkt – men om vi nu rotar i varför det fungerar så kan vi lära oss något av det jag på ren tur lyckades åstadkomma;

• I det här fallet har en inbiten ungkarl som varit allergisk mot allt som kan kallas ansvar blivit vårdnadshavare, så hans insikt om att han även kan behöva skaffa grejer åt henne som han själv inte är bekväm eller bekant med att köpa är en karaktärsutveckling.
Amber inser på samma sätt att Amadeus kommer att behöva lite jobb innan han lär sig hur det är tänkt att saker och ting ska fungerar.
De lär sig vad deras nya roller i deras nya gemensamma liv innebär, så ja, det för berättelsen framåt.

• Situationen smälter in i texten då de bekantar sig med huset de bosatt sig i och försöker skapa ett liv i, så det passar ganska bra in i historiens utveckling.
Det poppar inte upp utan märkbar anledning eller ges malplacerat utrymme i en text som annars har en helt annan stämning eller riktning.