Eld & blod

Inga steg kvar, del 4

Att hoppa mellan två sinnen är ingen rolig upplevelse. I flera minuter efteråt måste jag ta stöd mot sminkbordet för att inte ramla ihop. Symptomen för en utomkroppslig resa påminner om en drogavvänjning. Jag har torr mun, darrande händer och yrsel. Den goda nyheten är att demonen i alla fall inte ljög om fontänen. Statyn som tidigare pulserat av förförisk magi ligger nu död och kall i mina händer. En liten tröst med tanke på att jag fortfarande kan uppleva allt som Avely kände i synen. Det är den värsta bieffekten av dem alla. Att vara fysiskt attraherad av en demon vore illa nog, men det är mer än så. Det finns faktiskt en riktig själskontakt mellan mig och skaparen av en fantasivärld där jag mördar någon med en spiskrok. Jag hulkar över det glanspolerade golvet.

"Du sa att den inte kunde skada mig!", fräser jag och torkar bort dregel från mungipan. Demonen ser äcklad ut.

"Ett kärl med normal styrka skulle inte reagera såhär. Detta är patetiskt." Som svar kastar jag marmorstatyn mot hans huvud. Den når inte ens halvvägs. Hsieh, Hiro eller vad fan han nu heter drar upp en osynlig barriär och fontänen blir hängandes i luften.

"Dra åt helvete! Dra åt helvete din jävla demonjävel!" Jag medger att det inte är en särskilt bra förolämpning, men den fyller sin funktion. "Vad var poängen med den där jävla synen?" Demonen höjer ett ögonbryn.

"Fick du en syn?" frågar han silkeslent. Nästa grej som kastas mot hans vackra ansikte är en rund metallask. På grund av Avelys kärlek, som rinner genom mina ådror likt ormgift, känner jag både ilska och lättnad när den studsar mot barriären och ramlar ner på golvet istället för att skada honom. Det är minst sagt frustrerande.

"Vet du vad jag lärt mig?" Jag sväljer ner illamåendet. "Du använde krafter mot någon som älskade dig. Vilket innebär att den enda patetiska härinne är du." Demonen ser bara milt irriterad ut över min frätande kommentar. Som om jag vore en fluga surrande över hans middag.

"Jag undrar om Wo de linghun skulle bli hemsk upprörd ifall jag lämnade tillbaka hennes nya leksak med en tunga mindre. Hon skulle troligtvis bli tacksam över tystnaden", säger han och sätter sig ner på sängen. Han trollar fram ett kristallglas med vinröd vätska och en silverbricka att ställa det på. 

"Jag tror inte du känner din exflickvän så bra längre", muttrar jag och försöker ta några djupa andetag.  Det känns som om någon har släppt ett cementblock på min bröstkorg. 

"Det må så vara. Min fru å andra sidan känner jag mycket väl." Jag trodde ingenting kunde chocka mig längre, men det visade sig vara fel. Demonen fortsätter prata med självbelåtenhet i rösten. "Visste du att majoriteten av kärl blir skördade innan sin trettioårsdag? Det är den perfekta tiden, förstår du. Själbiten inom er har växt till sig tillräckligt, men har ännu inte blivit försvagad av värdskroppens åldrande. Vi har varit tillsammans i över tvåhundra år och under den tiden har min fru inte bara överlevt. På grund av mig har hon frodats." Jag vet inte vilken nyhet som är mest omskakande. Det faktum att Avely föddes i slutet på 1700talet, vilket jag borde förstått utifrån den omoderna klädstilen i synen, eller att hon är gift. Var deras bröllop likt den mänskliga motsvarigheten? Jag skakar på huvudet för att klarna upp tankarna. Det är inte läge för en diskussion om demonisk vigsellogistik. 

"Du gjorde henne till en mördare", säger jag anklagande. Denna varelse torterade oss båda, men jag har spenderat mindre än en timme i hans sällskap. Avely fick två livstider. Han hade tillräckligt med tid för att göra sönder henne och plocka ihop bitarna efter sitt eget tycke.

"Jag gjorde henne starkare, men all ära för hennes blodtörst ligger tyvärr inte hos mig", säger Hsieh och tar en klunk av bägaren. I samma tillfälle dyker det upp en keramikmugg i min hand fylld till brädden med en mörk, varm vätska.  Den härliga doften av nybryggt kaffe når mina näsborrar. När jag inte gör en ansats att dricka så försvinner koppen som om den aldrig varit där från första början. "Om du inte tror mig så fråga henne vad som hände med en viss Louisa Margaret Alcott. Om vi inte hade viktigare saker att fokusera på skulle jag gärna berättat historien själv. Hursomhelst, vad vet du egentligen om det där smycket runt din hals?" Demonen pekar på medaljongen som jag fått av Kevins Samuelssons mormor.

"Varför undrar du?" frågar jag misstänksamt.

"Det finns en sten gömd därinne. En rätt ful sådan, om jag får vara ärlig, men mycket värdefull. Riktiga karneoler är ingenting man finner i sin lokala kristallbutik." Jag visste redan att smycket var värdefullt. Kevins mormor hade varit tydlig med att det bara skulle användas när allt hopp var ute, men hon sa inga fler detaljer.

"En häxa gav den till mig. Hon kände sig skyldig för vad som hände med min syster och ville hjälpa till. Vad händer om jag aktiverar stenen?" Demonen korsar benen och lutar sig tillbaka mot sängkuddarna.

"Det beror på vad du vill göra, lilla flicka. Karneoler kan rena ditt blod från sjukdomar, läka sår eller smitta fiender. Den kan också bryta blodsband, vilket är varför Avely så hängivet söker efter den. Ett kärl som använder karneolen kan skära av kontakten till sin skapare, vilket innebär att deras blod inte längre kan användas för att ge kraft åt demonen."

"Eller återuppliva dem", viskar jag. Genom denna sten skulle reptilvarelserna inte kunna använda mig för att väcka sin mästarinna ur graven. Aida kommer fortsätta att vara död och miljontals liv hänger inte längre på mina axlar. Jag återvänder till verkligheten. "Vad är haken?"

"Haken?"

"Jag inte är en uråldrig demon som vissa andra, men jag föddes inte igår. Det finns alltid en hake. Den typen där jag använder stenen och sedan äger du min själ eller förstfödda unge." Hsieh ser nästan imponerad ut.

"Aha, du menar så. Karneolen är en kraftfull talisman, flicka. Bara ett kärl som har full kontroll över sina krafter kan aktivera den och du är inte ens stark nog för att klara av en synvilla. Det kan onekligen bli ett problem, men du får åtminstone behålla dina avkommor om du lever länge nog för att skaffa några." Han höjer glaset i en hånfull gest som påminner mig om Avely. Jag motstår impulsen att slänga något annat på honom.

"Låt oss inte glömma att jag klurade ut din lilla illusion. Så jag är kanske starkare än du tror." Fast det är jag nog inte. Häxornas förtrollning gör att Dani fortfarande får en stor dos av mina krafter, men det behöver inte han veta. 

"Snälla, låt oss inte ta äran för någon annans jobb. Det var kuonans handkräm som hjälpte dig", säger demonen otåligt. "Trots att hon blivit bannlyst från sin klan har trollpackan några imponerande förmågor. Hade jag fått lite mer tid hade det varit enkelt att överrida magin, men nog om detta. Det viktigaste är att du nu har information som kan avsluta ditt uppdrag så snarast som möjligt, vilket innebär att min fru kan återvända till mig. Där hon hör hemma." Jag inser plötsligt vad detta handlar om och kan bara stirra på honom. Herregud. 

"Du lever verkligen i en fantasivärld", säger jag långsamt. "Hon hatar dig nu. Detta är ingen av dina kärlekshistorier där någon väntar troget på att ens älskade ska återuppstå ur vattnet." Jag vet att mina ord kommer falla på döva öron. Avely är något unikt för honom. Ett pris att äga. Han kommer aldrig släppa taget om henne och Avely vet om det, vilket troligtvis är anledningen till varför hon vill döda honom.  Så länge denna varelse lever kommer hon aldrig bli helt fri. Hsieh var kraftfull nog att förhindra en annan demons skörd, men det innebär också att han kan tvinga någon till ett förhållande de inte längre vill vara delaktiga i. 

"Åh, kära barn. Nog kan du inte vara så naiv att du tror att det var slutet på sagan", säger demonen framför mig och skrattar. Ett högt, klingande ljud som får håret att resa sig bak i nacken. "Det finns inga krafter i världen som kan återuppliva någon med en naturlig död. Om du inte vill ha ett ruttnande lik som partner förstås. Mannens själ vilade rättfärdigt hos dödsgudarna och så gjorde även själen av hans fru, efter att hon hoppade ner i fontänen och dränkte sig själv." Sedan börjar luften vibrera och jag befinner mig snart på välbekant mark.

Hotell Clarion Gillet.