Eld & blod

Inga steg kvar, del 3

Jag förstod aldrig fascinationen min syster hade för fantasyserier på tv. Hon brukade springa till vardagsrummet efter skolan och sätta på Buffy the vampire slayer eller Förhäxad. Jag hatade dem. Historierna var så överdrivna och förutsägbara. Man vet direkt vad som kommer hända, men ändå föll jag för den vanligaste tropen i dessa serier. Det finns alltid ett avsnitt där onda krafter får huvudkaraktären att tvivla över sin psykiska hälsa. Till och med Avely varnade mig för detta. Hon brukade rida med sin storebror innan han dog, men sedan användes det minnet emot henne. Mannen som låtsas vara doktor Hsieh tog det och tvingade henne att döda ryttare med deras hästar tills hon hade blod upp till knäna.

"Du måste vara väldigt ledsen att man inte längre ger elchocker till patienter med schizofreni. Det är en missad chans att dela ut både mental och fysisk smärta", säger jag sarkastiskt. Demonen vänder sig mot min systers kopia.

"Det har varit mycket för henne. Jag tror det är bäst att vi kommer tillbaka om några dagar när allt lugnat ner sig. Till dess kommer hon ha någon vid sig hela tiden för hennes egen säkerhet." Han hjälper henne uppför stolen, men den psykopatiska föreställningen fortsätter.

"Jag älskar dig, Michelle", säger flickan med darrande läppar. Jag skulle skratta om det inte var ett sådant äckligt försök till manipulation. Den där saken är inte min lillasyster. Det är en samling av fördrivna minnen som styrs av trådar likt en marionettdocka.

"Jag förstår att tiden fungerar annorlunda härinne. Det har gått två dagar sedan sommarstugan, men Avely skulle bara vara borta i en timme. Så du kan säkert hålla uppe charaden en stund till. Det är bara synd att jag inte tänker vara med längre. Så du har två alternativ. Du kan gå ut genom den där dörren och fortsätta leka med dig själv tills hon kommer tillbaka." Jag vet inte om Avely faktiskt kan rädda mig, men hon har kommit iväg från honom tidigare. Oavsett så är det min enda plan. " Det andra alternativet är att du slutar vara en skitstövel och berättar varför jag är här." Jag håller uppe två fingrar i luften och vinkar med dem. Mannen lägger huvudet på sned.

"Intressant."

Förändringen sker snabbt. Luften börjar vibrera. Konturerna av förhörsrummet smälter bort och rinner iväg som målarfärg ner i avloppet. Flickan med min systers ansikte följer efter. När allt slutar skaka sitter jag hukad på golvet till ett magnifikt sovrum. Det ser ut som ett museum. Alla ytor är täckta med statyer, konst och bokhyllor. I mitten av rummet finns en säng med fyra robusta stolpar i mörkt trä. Ett svart sidentyg är draperat över dem och sträcker sig ända ner till golvet. Jag ställer mig upp. Trots den grandiosa inredningen så dras min uppmärksamhet till ett sminkbord i hörnet och en statyett delvis gömd bakom några askar. Jag vet inte varför. Statyn är grotesk, en fontän av svart marmor med utmärglade kroppar till basen. Ändå vill jag röra den så gärna att mina andetag fastnar i halsen. Allt annat är obetydligt. 

"Var försiktig", säger en mörk röst bakom mig. Hsieh halvligger på den stora sängen och ser inte längre ut som en professionell psykolog. Hans hår sträcker sig ända ner till midjan. Istället för kostymen är han klädd i en röd, långärmad dräkt med hög krage. Båda är dekorerade med gula blommor. Smycken täcker hans hals, öron och armar. "Det var en mycket kär gåva."

"Är den från Avely?" 

"Rör den och se för dig själv", säger demonen och gör en gest mot den morbida fontänen. Jag är nästan framme vid sminkbordet innan jag inser vad som händer. Mina fötter blir till sten.

"Du försöker lura mig igen", säger jag ilsket och blänger på honom. Demonen reser sig smidigt upp från sängen. Hans mänskliga mask är borta. Allt som finns kvar är en dödlig, övernaturlig aura som påminner om Avelys fast tio gånger starkare. Detta är skillnaden mellan kärl och demoner. Den monstruösa sidan inom mig är likt en droppe vin utspätt i en sjö. Denna varelse är hela destilleriet.