Eld & blod

Inga steg kvar

Varför högg du henne med en spiskrok från eldstaden? Det är frågan på hela stadens läppar.  Jag tvivlar på att någon av dem kommer uppskatta mitt svar.

"Det vill jag inte säga." Det är barnsligt av mig. Grymt, till och med. En tjej är död och det minsta jag kan göra är att förklara varför.

"Har det något med den där känslan du hade att världen var fel?" frågar doktor Hsieh. "Kände du att du var tvungen att attackera Matilda för att saker skulle bli rätt igen?" Mitt huvud far upp och mitt hjärta slår snabbare.

"Hur visste du det?" 

"För att jag hört det förut, Michelle. Du är inte den enda som upplever att världen hamnar upp och ner ibland." Hsieh placerar en välbekant, läderinbunden bok på ytan mellan oss. "Jag pratade med din pappa innan jag kom hit idag. Han berättade några intressanta saker om din mamma." Jag borde inte vara förvånad över att han vill psykoanalysera den delen av mitt liv.

"Bara för att Anna Ingesson födde mig betyder det inte att hon är min mamma. Jag har inte sett henne på sexton år", säger jag defensivt. Jag diskuterar hellre vädret än livmodern som krystade ut mig efter nio månader. Tyvärr verkar inte doktor Hsieh dela mina åsikter eller gjort sin hemläxa.

"Du träffade din mamma för tre veckor sedan, Michelle." Vem av oss har tappat greppet nu?

"Du behöver titta igenom dina dokument igen. Den där kvinnan betyder ingenting för mig." Som svar ger han mig en vikt papperslapp från sin portfölj, likt en manlig Mary Poppins med en bottenlös väska. Brevets handstil liknar inte vad jag sett från doktor Hsieh. Bokstäverna är otympliga, kladdiga och på flera ställen har bläcket runnit ut. Jag fick honom att gråta.

Patrik Strandberg är inte världens mest omsorgsfulla pappa. Han är en arbetsnarkoman som enkelt fixar andras finansiella liv, men lyckades inte närvara på en enda utav Danis fotbollsmatcher. Han insåg inte ens att hon slutat gå på träningarna förrän hennes skor dök upp i soptunnan. Det var två veckor senare. Han är aldrig hemma. Han diskar aldrig sina kaffekoppar och... han låter oss alltid välja musik i bilen. En gång blev Dani ledsen över en nedtrampad rabatt vid dagis, så pappa spenderade flera timmar med att plantera solrosor och dekorera krukor för att göra henne glad igen. När jag var tio år lärde han mig att baka bananbröd. Han har behållit varenda teckning vi gjort och jag fick honom att gråta.

Matilda Carusos pappa gråter säkert också.

"Han skriver om er tradition", säger Hsieh och granskar mig ingående. "Hur ni brukar åka upp till Uppsala en torsdag i månaden för att hälsa på din mamma, som för närvarande är inskriven på Clarion Gillet faciliteten. När besökstiden är över åker ni till den gamla delen av staden och tar en fika på ett ställe som kallas Dantes Inferno. Ett intressant namn, måste jag säga." Det enda av hans påstående som känns bekant är Dantes inferno. Minnesbilder av en mörkhyad kvinna med röda tatueringar, en man med sårig kind och gigantiska vikingamän blixtar framför ögonen. Jag vet vilken ohelig plats som han talar om och det är inte ett ställe min pappa skulle åka till.

"Du har fel. Helvetet är en gammal bar där jag nästan dog. Någonting försökte strypa mig och vikingar..." medan jag pratar ersätts bilderna av något annat. Jag och Dani sitter på en bänk och tittar ut över stora, grönklädda kullar. Framför  oss finns ett fat med kanelbullar och en kanna saft. Pappa förklarar för hundraelfte gången om de storslagna vikingarna som ligger begravda under högarna. Han slutar inte förrän en servitris, med namnet Lena broderat på förklädet, kommer fram och frågar om vi vill ha något mer. "Vad är det som händer?"

"Det är ingen fara, Michelle. Kommer du ihåg varför din mamma bor på en facilitet och inte hemma hos er längre?" Jag vägrar svara. "Efter din lillasyster Daniella föddes så blev din mamma diagnoserad med en typ av schizofreni. Symptom för denna sjukdom kan inkludera problem med talförmågan och motorikfunktionen, paranoia och..."

"Jag vet vad schizofreni är för något." Min tunga känns som sandpapper.

"Då vet du att hallucinationer också är ett symptom. Att se något som inte egentligen är där." Jag vill springa ut härifrån, men min hand är fastkedjad till bordet. Plus att det finns en handfull poliser på andra sidan dörren. Då inser jag plötsligt vart boken kommer ifrån.

"Jag är inte galen!" utbrister jag och kastar mig över bordet som en galning. Mina svettiga fingrar glider över det svala lädret. "Fråga Kevin Samuelsson. Det var han som gav mig den här. Han är polischefens son, så det är enkelt att få tag på honom. Bara fråga honom."

"Varför skulle Kevin Samuelsson ha tillgång till din mammas gamla dagbok?"

"Det är inte..." Jag öppnar boken och möts direkt av Anna Ingessons namnteckning. Frenetisk börjar jag vända på blad efter blad. Sagor om underjordiska varelser, demoner och magi kommer till liv på pappret. Författaren har använt sig av en drös med olika, färgglada pennor och kladdat små bilder under vissa beskrivningar. På baksidan av boken finns en stämpel från Akademibokhandeln. " Jag svär att den inte såg ut så här från början."

"Det är ingen som påstår att du ljuger, Michelle", säger doktor Hsieh tålmodigt. "Kan det vara så att du kopplade ihop boken med Kevin Samuelsson eftersom den låg på samma plats där hans pappa satt tidigare?" Allt han säger låter både rätt och fel på samma gång. Jag börjar riva mig hårt på handflatan igen. Det är konstigt att skorpan fortfarande ser så fin och hel ut, om jag ska vara ärlig.

"Jag är inte galen", upprepar jag lite mindre självsäkert.

"Det är okej att bli lite förvirrad ibland. Det viktigaste är komma på varför och sedan utveckla hjälpmedel som du kan använda när saker börjar kännas annorlunda eller skrämmande. Så att vi kan förhindra sådant som lördagens incident." När jag kallblodigt högg ihjäl Matilda eftersom jag trodde hennes hjärta var nyckeln till att rädda världen. Rakt framför min syster. Det är inte handlingen av en bra och stabil person, eller hur?

"Du är inte ond, Michelle", säger Stella Almqvist som om hon läst mina tankar. "Just då reagerade du på något som du trodde var verkligt. Det är inte ditt fel." Hon ljuger och alla härinne vet om det. Även om jag har en viss åkomma så är det inte en ursäkt. Det finns många personer med diagnoser som inte går runt och mördar folk. Doktor Hsieh börjar packa ihop sina grejer, men säger ingenting om boken som jag fortfarande håller i.

"Skulle du vilja träffa din syster, Michelle?" frågar han efter en stund.

"Är Dani här?" Tanken får det att krypa i kroppen. Jag hade en liknande känsla när jag ramlade ner i en myrstack under en skolutflykt.

"Hon är här." 

"Är hon arg på mig?" Vilken dum fråga. Såklart hon är arg. Det är möjligt att min lillasyster kommer hata mig för alltid, och jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv efter vad som hänt, men oavsett så förtjänar Dani en chans att uttrycka sina känslor. Jag måste träffa henne.

Doktor Hsieh förklarar att det kommer finnas en vakt i rummet och att han kommer vara precis utanför ifall att. Sedan reser han sig, tar sin väska och fixar till det långa håret så att det ligger bakom öronen. Jag har inte tänkt på det förut, men hans hår är bara lite kortare än mitt eget. Inte riktigt stilen man förväntar sig från en kostymklädd psykolog. Mitt ombud följer med honom tätt i häl. Jag placerar Anna Ingessons dagbok så långt bort från mig själv som möjligt och sedan är det bara att vänta. Min mamma övergav oss inte. Det finns inga reptilmonster, övernaturlig vikingar eller magiska smycken.

Det är dags att påbörja ett nytt kapitel i mitt liv.