Eld & blod

Kapitel 15

Tinas mjuka läppar rör sig mot mina. Jag står helt still, men när hon tvingar upp min mun och stoppar in tungan känns det som att få en elchock.  Jag låter händerna glida genom hennes hår och drar henne närmare, fördjupar kyssen och lever för den artificiella smaken av skogsbär på hennes läppar. Min andra hand vilar mot hennes hals och jag kan känna det stadiga bultandet av hennes puls mot min handflata. Jag trycker mina läppar hårdare mot hennes, men rytmen förändras inte. Så jag tar ett steg tillbaka. Trots den korta kontakten är mina ben pinsamt ostadiga och kinderna bränner. Utan att titta på Tina drar jag försiktigt tummen över min mun och fångar upp de kladdiga resterna av läppglanset. Jag behöver inte se henne för att veta att våra reaktioner är helt annorlunda. Det tunga, oregelbundna trummandet av mina egna hjärtslag är bevis nog. Det är inte förrän jag vänt mig om, dragit på mig en ny t-shirt och stängt igen väskan med fumliga fingrar som Tina börjar prata igen.

"Förlåt", viskar hon skamset bakom min rygg. "Gud, Michelle. Jag ville bara..." Hon säger inte orden högt, men vi förstår båda vad som hänt. Tina kysste mig inte för att hon är hopplöst förälskad. Hon kysste mig för att jag skulle stanna. Och jag kan inte ens klandra henne för det.

"Det är okej", säger jag och sväljer klumpen i halsen. Om man kunde välja vem man blev attraherad av skulle vi inte vara här från första början. Det gör ont att hon försökte manipulera mig, men i slutändan är det inte Tina som haft olämpliga känslor om sin bästa vän i flera år. Känslor som, om jag är ärlig mot mig själv, fortfarande ligger och puttrar förrädiskt under ytan. Jag älskar henne.

Men det räcker inte.

"Jag vet att det är fel av mig att fråga, men kan du snälla ta hand om pappa tills jag kommer tillbaka. Se till att han äter och inte jobbar för mycket. " Jag kan nästan se hur de formella orden skär igenom det sista av vår vänskap.  Tina torkar sig i ansiktet. Vi har inte ens tittat varandra i ögonen sedan kyssen.

"Så du kommer tillbaka?" frågar hon tyst. Osäkert. Av någon anledning måste jag ta ett grepp om Danis halsband innan jag svarar, som att hålla i det kommer hjälpa mig att inte ljuga för henne. Eller mig själv.

"Det kommer lösa sig i slutändan." Om jag inte varit så distraherad över allt jag skulle tvingas gå ifrån, om kyssen och vad jag skulle stöta på i framtiden, hade jag kanske märkt att amuletten från Kevins mormor glänste till. Som om den skrattade åt mig.

Bilresan med Avely tar två timmar och under den tiden händer väldigt lite. Jag försöker få henne att prata om Dani och vart vi är påväg medan hon kommenterar vädret. Under de sista tjugo minuterna har hon en genomgående beskrivning av ordet dollymop. Vilket tydligen är en gammal förolämpning för lösaktiga kvinnor som inte ens kunde få jobb som horor. Smakfullt. När vi äntligen saktar in på en gammal grusväg står solen  lågt på himlen och jag kan knappt hålla ögonen öppna.  Av skyltarna att döma är vi någonstans strax utanför Uppsala. Ett gammalt och nedfallet, men likväl vackert hus tornar upp framför oss.

"Vart är vi?" frågar jag utan att egentligen förvänta mig ett svar. Mitt huvud är fortfarande kvar i Norberg och spelar upp kyssen under en återkommande sekvens. Avely drar ut nycklarna.

"Where everyone goes when they need something, darling. We're going to Hell."

På dörren till Helvetet, ett namn jag hoppas är ett fall av morbid humor, hänger en portklapp av ett troll i mässing. Innan Avely hinner ta ett grepp om ringen i dess gapande mun glider dörren upp. "You're not in Kansas anymore, Dorothy." Jag blänger mot Avelys bakhuvud och försöker andas genom munnen medan vi kliver in över tröskeln. Doften av fukt, öl och svett omsluter oss. Det är som om tiden inne i den mörka salen stått still sedan artonhundratalet. Bastanta träbord med omaka stolar är skjutna mot väggarna. Golvet består av nedtrampad lera och tapeterna har börjat skruva sig i hörnen. Jag blundar en kort sekund. Min klaustrofobi gör sig definitivt påmind, även om salen är väldigt stor och hög i tak. När jag tittar upp igen möter jag ett par grönbruna ögon. Det sitter en äldre man i hörnet med en macka i handen. Hans kläder är smutsiga, men hela och han har långt, oborstat hår.  Men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är hans högra kind. Eller rättare sagt det stora hålet där hans kind borde vara. Avely drar omilt ner mig på en stol längst fram i baren. Jag försöker att inte stirra på mannen, men varje gång han tuggar glider en bit av mackan ut från det variga såret. Ändå verkar han inte det minsta bekymrad. Det samma kan sägas om min psykopatiska ledsagare som lutat sig över baren och fångat upp en silvrig glasflaska. Hon sätter sig upprätt på stolen samtidigt som en annan man dyker upp bakom disken. Denna är yngre, närmare vår ålder, med platinablont hår och blek hy. 

"Lena skulle bli mycket upprörd om du drack upp denna, Jägare. Det är hennes favorit", säger han och håller fram handen. Hans accent påminner lite om polska eller bulgariska.

"Lena borde slappna av", föreslår Avely med ett leende. Likt förut byter hon språk utan problem. "Bulyn, detta är Michelle. Michelle, Bulyn. Han är en av de goda killarna." Hennes betoning på god får Bulyn att bita ihop käkarna. Han ger mig knappt en blick innan jag blir avfärdad och han återigen vänder sig mot Avely.

"Du är försenad", påminner han henne med handen fortfarande utsträckt. "När bytet kommit igenom kan vi skåla på det. Men inte en sekund innan dess." Bulyn utstrålar inte samma känsla av fara som Avely, men det finns något i hans tonläge som får mig på vakt. Som gör att jag instinktivt lindar armarna kring magen för att skydda den känsliga bålen. Avely betraktar flaskan med ett lustfyllt uttryck.

"Tålamod är en dygd för flickor med runda hakor", säger hon lågt. Som om hon reciterar något hon hört för länge sedan. Efter en stund suckar hon och ger till min stora förvåning tillbaka flaskan.   "Jag vill ha två glas efter att detta är över. Det var länge sedan jag hade någonting keltiskt."

"Kom ihåg det nästa gång du dödar en av deras bryggare", föreslår Bulyn torrt. Trots hans bittra uppsyn får jag däremot känslan av att de båda gillar varandra mer än de visar utåt. Avely skrattar.

"Touche."

"Vem är Lena?" frågar jag när det är tydligt att deras samtal är över. Den bleka mannen har tagit fram en annan flaska och häller upp ett glas som han skjuter över bänken. Den ljusgula vätskan ser motbjudande ut.

"En gammal bekant som kommer bli väldigt sur på mig", säger Avely. "Vill du prova? Det är inte lika gott som det keltiska, men det har en distinkt smak av ormblod och persika." Jag ignorerar alkoholen. Öl gör mig illamående, så jag tvivlar på att jag kommer njuta av pissgult ormgift.

"Och varför skulle hon bli sur på dig?" fortsätter jag irriterat. Jag börjar bli trött på att känna mig som ungen i baksätet.  Något  rasslar någonting till och jag ser hur mannen med hålet i ansiktet lägger ner sin macka. Strax efteråt stelnar Bulyn upp bakom bänken. Hans händer knyter sig och han ger ifrån sig ett dovt morrande.

"Vad har du gjort nu, jägare?" Avely himlar med ögonen och häller i sig hela glaset med sprit.

"Nu är det du som behöver slappna av, raring. Det är bara ett försök till uppmärksamhet. Om han verkligen ville döda mig hade han skickat något bättre än..." Hon lägger huvudet på sned och fnyser. "Fem vantar? Verkligen? Det är nästan en förolämpning." Jag vet inte vad hon menar med vantar, men jag har en misstanke om att det snart kommer ändras.