Eld & blod

Kapitel 2

                                                    

Dagen efter händelsen med Robin övertalar Tina mig att gå på Emily Carusos fest. Vilket inte är bra för min stressnivå.  Inte för att jag har problem med alkohol eller fester i sig, men hos Emily brukar det vara fullpackat. Vilket kan vara lite jobbigt för någon som inte gillar trånga utrymmen eller att känna sig instängd. För två år sedan, när jag precis hade fyllt sexton, hjälpte jag en vikarie att hämta stolar från källaren efter lektionen. Vilket var lugnt tills dörren till förrådet gick i baklås och vi inte kom ut på en halvtimme. En halvtimme är ingen lång tid, men när man upptäcker att ens värsta rädsla är att bli levande begravd och man är fast i ett underjordiskt rum utan fönster så är det värre. Den goda nyheten är att jag aldrig mer blev tillfrågad att hjälpa till av en lärare. Den dåliga nyheten är att skolan föreslog terapi efter att jag nästan slog till vikarien. Jag insåg strax därefter att min fobi kunde lindras med hjälp av löpning. Att springa ute i skogen, att dra in frisk luft i lungorna och känna solljuset mot huden hjälper mot stress mer än något annat. Så jag bestämmer mig innan festen att köra ut till en välkänd skogsslinga bara någon kilometer hemifrån. Och redan efter ett varv stöter jag på ett välkänt ansikte.

Ett alldeles för välbekant ansikte. Hur liten är den här staden egentligen?

"Michelle!" Jag stannar upp, andetagen högt i halsen. Mina ben skakar och håret klistrar sig mot pannan. Killen som står framför mig drar lite i kragen på sin blåa t-shirt.

"Robin, eh...hej", säger jag och tar en klunk vatten för att rensa luftvägarna. Solen är fortfarande högt på himlen och luften är vindstilla. Hade det inte varit för myggen skulle det vara perfekt väder att springa i. Vilket jag antar är varför han också är härute.

"Jag visste inte att du sprang. Stör jag dig?"

"Eh, ja. Jag menar nej." Jag ger honom ett förläget leende. "Ja, jag springer och nej, du stör inte." Han ler tillbaka och jag måste medge att det är ett fint leende. Ett sådant som får en att känna sig bekväm.

"Så orkar du ett varv till?"

"Tror du att du klarar det?" säger jag och ångrar mig genast när han ler större. Inte nog med att det låter som jag stöter på honom, men jag har sett honom på fotbollsplanen. Pojken haltar inte direkt.

"Är det en utmaning?" säger han lågt, medan han granskar mig ingående. Som om jag är en fascinerande tavla han inte kan få nog av. Och i detta ögonblick önskar jag så gärna att det är händelsen med Dani som förklarar varför jag inte känner någonting, men det vore inte sant. Jag hörde att han bad om ursäkt idag och jag tror verkligen på att han menade det. Han är en snäll kille och attraktiv nog.

Så varför är jag inte ett dugg intresserad? Robin måste se något i mitt ansikte för han rätar på sig. "Du, appropå Daniella..."

"Det är lugnt. Du gjorde rätt för dig", skyndar jag mig att säga.

"Bra, för jag vill inte att du ska gå runt och tro att jag är en skitstövel. Du verkar vara en schysst tjej, men jag förstår att du är nära din syster och vill skydda henne", säger han. Jag undrar om han sagt detsamma om han sett mig och Dani igår i badrummet. Eller alla andra gånger vi varit i samma rum tillsammans. Jag kanske borde spela med, övertala honom om att jag finner hans handling oförlåtlig, men det känns inte rätt.

"Jag tror inte du är en skitstövel", säger jag. Jag tror bara du kanske är intresserad av mig och av någon anledning skrämmer det mig.

"Okej, bra", säger han och ger mig ett av sina leenden igen. "Så hur var det nu med utmaningen?" Jag lyckas få ur mig ett litet skratt.

"Det måste ha varit syrebrist", säger jag och lutar mig ner mot knäna. "Jag är ledsen." Jag undrar om han inser just hur mycket jag menar det.