Eld & blod

Kapitel 18, del 2

Rivningen av Clarion Gillet Hotell verkar enbart tagit plats i lobbyn. Resten av rummen har fortfarande kristallkronor i taket, bastanta möbler och glanspolerade golv. Försiktigt rör jag en ormbunke som står vid ingången till köket. Bladen är dammiga, men växten är inte gjord av plast. Någon har till och med varit här och vattnat den nyligen. Jag vet inte varför den detaljen får håren att resa sig i nacken. Snabbt drar jag vidare på jakt efter mat, bara för att upptäcka att obehaget inte blir bättre när jag når köket. Kylskåpet härinne har en modern design, men läcker en röd vätska som samlats i en pöl på kakelgolvet nedanför. En smart person skulle gå förbi den blödande lådan av metall. 
En smart person skulle inte vara här från första början.

Utan att övertänka saken rycker jag upp kylskåpsdörren som om den vore ett plåster. Hela utrymmet är fullproppat med plastpåsar. Av stanken att döma, och det röda kladdet på botten, innehåller dessa råa bitar av kött. Synen får kvällens händelser att bubbla upp till ytan.

Mannens ruttnande kind. Hans händer kring min hals. Blod, svett och sprit som genomsyrar luften tills jag kvävs. Jag stänger kylskåpet med en smäll och lutar mig framåt.

"Skärp dig, Michelle." Jag drar ett djupt andetag och upprepar orden inför det tomma rummet. "Du måste skärpa dig." I vanliga fall är det ett dåligt tecken att prata om sig själv i tredje person, och nu är nog inget undantag, men det hjälper. Det finns ett gapande hål under mitt skinn. Ett mörkt ställe inom mig som är fyllt av ångest och rädsla. Om jag tappar kontrollen nu och låter mig själv falla över kanten så finns det ingen återvändo. Vilket är varför jag räknar till tio, sträcker på ryggen och går för att hitta något mer...vegetariskt att äta.

Efter en stund snubblar jag över några chipspåsar och läskflaskor i skafferiet. Det är inte en nyttig måltid, men den får duga. Jag kan oroa mig över blodsockernivåer när häxor och monster inte vill döda min syster. Bara tanken på att sitta still och äta gör mig rastlös så jag börjar vandra genom restaurangen och titta på konstverken. På ena kortsidan hänger ett gigantiskt porträtt av en medeltidskvinna. Vid första anblick ser det ut som hon rånat en smyckebutik. Kvinnan bär en smaklös tiara, har ringar på varje finger och sju rader av pärlor runt halsen. Hon sitter också och klappar en tamråtta i knäet. Intressant husdjur. På en plakett i högra hörnet av målningen står texten krvna gorfka.

Konstigt nog blir jag påmind om Avely. Kvinnan på bilden är kurvig. Hon har lockigt hår, olivfärgad hud och en rund ansiktsform. Det finns inga fysiska likheter mellan henne och min psykopatiska ledsagare. Ingenting förutom ansiktsuttrycket. Kvinnans ena mungipa drar uppåt, men glädjen saknas. Allt som finns är en kylig, intelligent blick som konstnären fångat med självsäkra penseldrag. Aspekterna av mjukhet och skörhet i hennes utseende har förminskats. Som om hon ville garantera, även hundratals år efter hennes död, att ingen skulle glömma hennes makt och styrka. Det känns som en grej Avely skulle göra om hon var född på den tiden. Jag tar en handfull med chips och vänder mig om när en skugga dyker upp i ögonvrån. Genast spänner sig alla muskler i min kropp. Mitt hjärta börjar bulta, andhämtningen blir snabbare och en hinna lägger sig över ögonen. Det finns en fiende i rummet. Någonting som kommer attackera.
Strypa.
Döda.

Jag staplar bakåt och ramlar mot porträttet som börjar brinna vid minsta kontakt. Vilket kan bero på de sprakande, orangeröda flammorna som nu täcker mina armar. Allt som kommer i deras väg blir förstört, men deras närvaro är likt smekande fjädrar. Inte ens när brända bitar av kläder fräser mot min hud gör det ont. När ännu en skugga dyker upp i kanten av mitt synfält sveper jag ut med händerna. Eld spiller från mina fingertoppar som droppformade bärnstenar och täcker marken. Jag borde vara skräckslagen. Jag är skräckslagen, men bakom flammorna finns en självsäkerhet. Jag vet att elden kommer skydda mig.
Iallafall en liten stund.

Över ljudet av blod som pulserar i öronen kan jag höra någon svära. Denna gång uppfattar jag inte hotet förrän en arm sluter sig kring min nakna midja. Något kallt sticker mig i nacken och det känns som om jag blir injekterad med isvatten.

"Släpp mig!" Jag försöker kämpa emot, men kylan sprider sig snabbt genom kroppen. Den äter sig genom senor, ben och hela vägen ner till den brinnande kärnan inom mig. Efter det tar det bara några sekunder innan den hemska känslan förvandlas till något annat. Något underbart och fridfullt. Om det inte vore för Avelys stöd skulle jag nog falla ner på golvet.

"Den där tavlan kommer kosta mig", säger hon irriterat och trycker mig närmare. Under röklukten finns en fantastisk hint av chokladtryfflar och kanel.

"Du luktar gott", mumlar jag och fumlar med hennes skinnjacka. Avely stoppar mig innan jag hinner lägga näsan mot hennes nyckelben.

"Åh, nej. Du får inte lukta på mig efter vad du precis gjort, lilla pyroman." Jag öppnar munnen för att protestera, men ljuset från taklampan faller över hennes mörka lockar och effekten är distraherande. Hon är så vacker.

"Ditt hår är som flytande silke", säger jag hänfört. "Som ett mörkt vattenfall i Amazonas djungel. Spunnet av små, dansande, himmelska silkeslarver." Någonstans i bakhuvudet vet jag hur löjligt det låter. Jag beter mig som en fullständig idiot, men det gör ingenting. Det enda som betyder något är detta ögonblick. Här och nu.

"En liten dos av själsligt lugn och tjejen förvandlas till Sapho." Avely drar med mig till ett av båsen och placerar mig längst in utan att släppa taget om min midja. Motvilligt sliter jag blicken från hennes glansiga hår och tittar ut över restaurangen. Resterna av den brända målningen reflekteras i speglarna på andra sidan väggen. Trots mitt nuvarande mentala tillstånd inser jag precis vad som har hänt.

"Det var ingen här." Jag fnittrar till. Mannen från baren har inte rest sig från graven och försökt döda mig. Skuggan i ögonvrån var ingen övernaturlig fiende.

Jag brände nästan ner hela stället på grund av min egen spegelbild. Är inte det lustigt? Avely slänger upp fötterna på bordet och tar fram en fickplunta ur jackan. Den gamla silverflaskan är dekorerad med en enda blå sten.

"När fick du den där?" frågar jag och lägger mig tillrätta i hennes knä. Avely stelnar till, men gör ingen ansats att putta bort mig.

"Det spelar ingen roll. Vad som är viktigt är att mina kontakter inte vet något om din syster. Vilket innebär att Jaras har en högre demon som håller dem gömda. Lyckligtvis är listan över demoner villiga att hjälpa Aida, och göra rådet förbannade, relativt liten. Det kommer inte ta lång tid innan jag får vad som behövs."

"Jag saknar Dani så himla mycket. Det är bra att du är här, för jag har ingen aning om vad jag borde göra", säger jag och gäspar. "Vad för slags demon är du förresten? Eller är det oartigt att fråga någon?" Jag kan nästan höra hur hon himlar med ögonen.

"Jag antar att vi kan ha en sagostund tills dina krafter stabiliseras." Avely skruvar upp locket på flaskan och dricker några djupa klunkar. Hon gillar verkligen sin sprit. "Alla kärl har samma ursprung. Det enda som skiljer sig är vad man ärver från sin demonförälder. Jag kan manipulera själslig energi. Vilket innebär, bland annat, att jag kan läsa någons aura och ge dem inre lugn eller ohygglig smärta. Oftast mer av det andra än det första, såklart. Medan du har förmågan att förstöra dyrbara antikviteter och bränna hål i min plånbok. Inte för att det brukar spela roll i slutändan. De flesta kärl kommer inte hinna utvecklas ordentligt innan skörden." Det låter inte särskilt lovande.

"Skörden?" Jag drar en stor cirkel över hennes knä med fingret.

"Vi har en bit av demonens själ inom oss. Det är vad som gör oss starkare än någon annan avkomma. Det är också vad som gör kärl  sårbara. För en vacker dag kommer demonen vilja ha tillbaka sin själsbit och det brukar sluta i ett riktigt blodbad." Hon greppar tag om min handled och flyttar den från sitt knä till soffan. "Men det är så världen fungerar. Den starkaste överlever." Jag känner ett hugg i magen. Det verkar som om Avelys lugnande kraft över mig börjar avta.

"Är du orolig?" säger jag lågt och tittar upp mot henne. Hur länge har hon levt med vetskapen om vad som kan hända? Avely skrattar bittert.

"Var inte löjlig. När jag får tag på den där stenen är det jag som bjuder in till blodbad." Efter detta vägrar Avely att prata mer om skörden eller den där stenen. Istället påbörjar hon historien om hur de första demonerna kom till jorden.