Eld & blod

Kapitel 17, del 1

We can easily forgive a child who is afraid of the dark. The real tragedy of life is when men are afraid of the light.

-Plato

England, år 1780.

Avely

När jag kliver över tröskeln till finrummet har jag ingen aning om att Ruth Smythers är början till mitt moraliska förfall. Att denna kvinna, med sin torftiga syn på världen, ovetandes kommer vara delaktig i en händelse som får stående ovationer av djävulen. För nuvarande är hon enbart min Natta. En änka anställd av min mor för att försäkra sig om att jag förstår mina framtida skyldigheter som fru.

"Fröken Wilson, ni är precis i tid", säger kvinnan nöjt och gör en gest mot stolen som placerats i mitten av rummet. Precis nedanför den förskräckliga lampan min moder skickade hit från Italien. Jag sätter mig ner med ett stelt leende. Det gula ljuset som strålar genom hundratals små kristallbitar får mig att se ut som en vaxdocka.

"Det är underbart att äntligen få träffa er", får jag fram och lägger händerna i knäet. Ruth Smythers är en intressant kvinna. Från halsen uppåt kan hon nästas tas för en yngre bordellmamma. Hennes blonda peruk måste mäta en halvmeter i längd och hon är fullt sminkad innan förmiddagsteet ens blivit serverat. Den högra sidan av hennes ansikte har tjocka, mörka streck av kol för att markera hennes status. I kontrast till allt detta bär hon en klädnad så simpel att det nästan ter sig oanständigt. Med enbart en enkel, brun korsett och en tunn panier finns det inte mycket av en siluett.

"Jag hoppas resan hit gick väl", fortsätter jag när hon inte svarar.

"Artig och vältalig", säger Fru Smythers och tar ett långsamt varv runt stolen. Hennes skor klickar mot trägolvet. När hon gått hela vägen runt lägger hon ett iskallt finger under min haka och tippar mitt huvud bakåt. Rakt mot den förbannade lampan. "Men jag har då aldrig mött en engelsk adelsdam med ett sådant karaktäristiskt ansikte."

"Jag lovar frun att jag kommer jobba hårt för att uppväga mina brister", säger jag och sväljer dramatiskt. Mitt tonfall är ursäktande, men inombords motstår jag impulsen att slå bort hennes hand. Det sista som behövs just nu är en vredgad och irriterad Natta. Så jag låter denna oförskämda kvinna med fula kläder fortsätta med sin utvärdering.

"Det finns ett skarpt sinne därinne", säger hon och klappar mig på kinden. "Det är bra.  Ni är av god börd, fröken Wilson, så någon man borde vi kunna hitta. Utseende är trots allt inte allt." Jag betraktar den mörkgula färgen som kryper över hennes bröstkorg och biter mig i tungan. Fru Ruth Smythers, ärad Natta och änka, är en nedrans lögnare.

"Ni är alltför snäll, frun", svarar jag med ett sockersött tonfall.

Under timmen som följer talar Ruth Smythers om mina ansvarsområden i hemmet. Sådant som hur man tyglar sina tjänare, håller koll på hushållsekonomin och barnfostran dyker upp och jag finner mig själv förvånansvärt intresserad av samtalet. Att styra och ställa i mitt egna hushåll låter trots allt inte avskyvärt.

"Det är en kvinnans plikt att hålla allt samman. Ni anar inte hur många gånger jag sett husfrun bli slapphänt med sina tjänare för att sedan tvingas leva med skammen när en av dem förför hennes man och bär hans säd i magen. Eller så finner man kokerskan stjäla från kassan." Hon sätter ner tekoppen med en suck. "Det är en tragedi, men en husmor måste alltid vara på alerten."

"Inte kan det väl gälla alla tjänstefolk", säger jag och rör om i min egen tekopp. Fru Smythers ger ifrån sig ett bittert skratt.

"Nej, några bra finns det fortfarande. Men alla unga kvinnor, speciellt de med mindre till sitt namn, lider av svaghet. Det är därför Nattor finns. För att hjälpa unga damer så ni håller er rena till sinne och kropp." Det kanske redan är försent. Hennes ord påminner mig om faran som alltid hänger över mitt huvud. Snart blir jag bortgift. Jag kommer dela ett hus med en främmande man och tjänstefolk vars lojalitet kan ta lång tid att få. Om någon av dem får reda på min hemlighet så vore det onekligen tragiskt. Beth Bronson, Louisa Alcotts faster, undvek dödsstraff genom en bra försvarsadvokat och eftersom hennes älskare var ogift. Om så inte var fallet hade hon dömts för dubbelt hor och blivit levande begravd. Men en kvinna med ovanligt kantig haka och magiska förmågor kommer inte ha lika mycket tur. Folk kommer tro att jag förhandlat med djävulen och inte ens Englands bästa försvarsadvokat kan rädda mig då.

"Lyckligtvis straffade Gud kvinnor med ohygglig smärta under samkväm. På det sättet strävar de sällan från sin äktenskapssäng till djävulens", fortsätter fru Smythers som om hon läst mina tankar. Jag stelnar till.

"Ohygglig smärta?" frågar jag och önskar genast att jag hållit tyst. Kvinnan lutar sig framåt och nickar så häftigt att peruken åker ner i pannan. Hon sänker rösten.

"Kvinnan måste plågas för mannens lustar. Likt mannen plågats sedan han åt av det förbjudna äpplet. Vi ska inte gå in alltför mycket på detta, det är inte ett passande samtalsämne, men låt mig bara säga detta. När könslivet pågår så ligg bara still. Engagera er absolut inte och skyll på huvudvärk om mannen ber om det mer än två gånger i veckan. Annars kryper djävulen ner i hålet ert och lägger rot. Även bundna i äktenskap är kvinnans natur svag, så är det bara."

Jag har aldrig betraktat mig själv som en romantiker. Bara våp och virrpannor har tid att drömma om sådana barnsligheter och jag är minsann inget av dessa. Trots detta så lämnar Ruth Smythers ord en iskall klump i min mage. Mina händer skakar så mycket att jag nästan tappar min tekopp när jag ställer mig upp för att niga adjö. I sista sekund får jag tag på porslinet och gömmer det bakom ryggen.

"Jag ser fram emot vårt nästa möte." Mitt leende är ett sprött streck över ansiktet. Skörare än bladen på en torkad blomma. Lyckligtvis har Nattan redan vänt sig om och är på väg ut genom dörren. Vårt samtal kommer däremot att förfölja mig under resten av dagen.