Eld & blod

Kapitel 27, del 2

Det sägs att på Samsö sejdade du

Och lekte på lock som völvor

Som trollkarl for du bland folk omkring

Det tycks mig en omanlig åtfärd

- Loketrätan, vers 24.

Avelys diktande om osanningar som knivhugger deras mästare har fått sin förklaring. Jag är säker på att det fanns ett enklare sätt att varna mig inför denna situation. En enda mening hade räckt. Vikingarna har en läskig lögndetektor så ljug för fan inte. Enkelt, men effektivt.

"Sejdaren har vittnat om din tvetalan", säger vikingarnas tatuerade ledare. Jag fuktar läpparna.

"Jag är ingen tankeläsare. Det är möjligt, men inte helt säkert, att demonen märkte mig eftersom han har ett romantiskt intresse för en av mina...vänner."

"Det sista är en lögn, vördande broder." Har du aldrig hört uttrycket golare får inga polare, kvinnliga Casper? Tyvärr har den monotona stämman rätt. Min relation till Avely Wilson är svår att förklara, men den är definitivt inte vänskaplig.

"Okej, jag medger att vän var ett dåligt ordval. Hon är..." Irriterande, dödligt farlig och onödigt vacker. "Hon är bara en bekant."

Ett svischande ljud skär genom rummet kyliga atmosfär. Någonting hårt träffar mig över ryggen. Det sker så plötsligt att det tar flera sekunder innan jag registrerar smärtan. Vid det laget har piskan redan träffat mig igen. Fem slag senare ligger jag och snyftar med kinden mot golvet.

"Vi har inte tid för en halvvarelses falskheter", väser ledaren med sammanbitna käkar. "Antingen så ger du oss svaren vi söker eller så tar vi dem med våld." Hela min kropp skakar. Jag försöker resa på mig, men mina händer tycks glida över trägolvet som om det vore gjort av is. Trots blodet som pumpar i mina öron kan jag höra ett hånfullt skratt bakom mig. Vikingen som ledde mig hit verkar vara nöjd över chansen att hämnas sin skadade kamrat. Om jag varit Avely skulle jag slitit piskan ur hans hand och strypt honom med den.

Men jag är inte en hundraårig demonavkomma som kan riva sönder någons själ till konfetti. För några veckor sedan handlade mitt liv om misslyckade kemiprov och gammalt, hederligt familjedrama. Det fanns tid att oroa sig över en hopplös förälskelse, min pappas framtida magsår och min lillasysters klädstil. Nu är allt detta utbytt mot övernaturliga krafter som försöker mörda mig var tredje sekund.

Jag är ute på alldeles för djupt vatten och det finns ingen räddning i sikte. Inget land. Ingen båt. Ingen flytväst. Så jag måste klamra mig fast vid det enda i denna hemska värld som är begripligt. Mitt ankare i ett hav som hotar att svälja mig helt. Mödosamt rättar jag på ryggen och möter spökkvinnans silvriga blick. Vill du ha sanningen?

"Ni kan piska mig blodig, men jag vet ingenting mer om märket. Allt jag vill är hitta min syster och komma hem igen. Att ta studenten och sluta vara misstänkt för mord vore en bonus." Jag stålsätter mig inför ännu ett slag av piskan, men det kommer aldrig. En av de sju vikingarna vid bordet fnyser.

"Varelsen ljuger såklart." Han möts av instämmande muttranden. "Nå? Öppna munnen, trollkvinna. Jag har aldrig hört fler osanningar i hela mitt liv." Det är då jag inser att alla av vikingarna undviker att titta mot hörnet där kvinnan sitter. Inte ens mannen som precis tilltalat henne verkar bekväm över hennes närvaro. När svaret inte kommer direkt börjar vikingen vrida sig på stolen. Hans panna glänser av svett.

"Det är en lögn", säger spökkvinnan efter en stund. Mitt hjärta faller ner i maggropen. "Från er sida, broder. Inte hennes. Flickan talar sanning." Min oro skingras i några ögonblick innan den kommer tillbaka med full kraft när den nervösa vikingen samlat sig.

"Må så vara, men vi har fortfarande inte fått ett godkänt svar angående demonens intresse i att markera denna halvvarelse. Får jag föreslå en paus innan vi fortsätter med detta förhör? Några timmar i hålan brukar lossa på de mest envisa av tungor. Vad anser ni, högste broder?" Han vänder sig mot den tatuerade vikingen. Vid tanken på en underjordisk håla låter piskning som en utmärkt form av tortyr.

"Jag har en sista fråga, sedan kan vi avsluta detta." Ledaren stirrar på mig. Jag kan se bläckversionen av en orm röra sig över hans hals. "Vad vet du om Solveig Hjalmardotter?" I ögonvrån kan jag se spökkvinnan, som varit onaturligt stilla under hela förhöret, luta sig framåt. Hon verkar både lättad och besviken när jag skakar på huvudet.

"Ingenting." Jag slits upp från golvet. En hand pressar medvetet mot de upphöjda skårorna över min rygg.

"Låt mig ta hand om flickan. Er tid är alldeles för värdefull, broder", säger spökkvinnan. När hon reser sig upp med hjälp av en vandringsstav blir stämningen i rummet konstig. Genast börjar stolar skrapa mot golvet. Ljudet av snabba fotsteg och rasslande tyg ekar mellan de tomma väggarna. Jag ramlar nästan omkull när den hatfulla vikingen tar flera steg bakåt från gestalten. Kvinnans mun vrids till en blek imitation av ett leende.   

"Ni borde vila, Sejd. Det kommer bli en lång dag", mumlar mannen vid min sida. Hans röst, som tidigare varit fylld av hat och auktoritet, darrar lite. Mitt smeknamn för kvinnan blir mer och mer passande. Död eller inte så hemsöker hon dessa män.

"Jag är inte trött, Tristan. Ge mig kedjan så leder jag flickan dit hon behöver vara." Efter viss tvekan hamnar mina bojor i hennes väntade händer. Det känns symboliskt på något sätt.

Ledaren beordrar henne att ta med sig den hatfulla vikingen för sin säkerhets skull. Som svar låter kvinnan sin blick fara över mina många kättingar innan den stannar på den glödande mässingsringen.

"Ni är så eftertänksam, högste broder." Hon kunde lika gärna ha slagit till honom i ansiktet. När spökkvinnan virat kedjan runt sin handled ställer hon sig bredvid mig. Vi är nästan lika långa. "Följ med mig, Michelle Strandberg. Sanden i detta timglas håller på att rinna ut."