Eld & blod

Kapitel 23

Vårt nya gömställe har en falsk vedspis i hallen, inbyggda garderober och lampor som kontrolleras med en dosa på väggen. Demoner må vara uråldriga, men deras inredningsstil har hittills varit förvånansvärt modern. Inga fängelsehålor eller tortyrkammare. Peppar, peppar, ta i trä. Jag böjer mig ner och lossar på skosnörena till mina träningsskor. Avely himlar med ögonen.

"En sådan idiotisk tradition." Hon kliver demonstrativt framåt i sina knälånga läderboots. "Det är mycket svårare att slå tillbaka eller fly utan skor." Jag motstår impulsen att fnysa. De flesta skulle bryta nacken om de försökte gå nedför en trappa i hennes version av fotklädnad, ännu mindre slåss mot en fiende.

"Försöker du säga att du inte kan skydda mig i ditt eget hem?" frågar jag och rätar på mig. Det finns ingen tvekan om att detta lägenhetskomplex är täckt med skyddsformler från golv till tak.

"Det är inte mitt hem. Jag är bara här för spriten och konsten." Jag förstår vad hon menar så fort vi kliver in i köket. En hemmabyggd bar med marmorskiva delar rummet i två separata ytor. På ena sidan hänger vinglas upp och ner i formen av två glittrande kristallkronor. På den andra står ett matbord och stolar i rosenträd. Hyllor med dyrbara vinflaskor och abstrakt konst trängs på väggarna. Åtminstone är den abstrakt tills man kommer närmare och inser vad som verkligen porträtteras.

"Det finns vaginor på väggen." Rika människor är så konstiga. Avely tar sats mot en stol och hoppar smidigt upp på baren. Med vana rörelser plockar hon ner ett glas utan att störa resten av skulpturen. Sedan tar hon upp sin älskade fickplunta.

"Ägaren är en feministisk kreatör. Just nu är hon i Connecticut för en utställning om Lena Horne", säger hon och sträcker ut benen framför sig. Svart läder glider över glansig sten.  

"Är det en utställning om kvinnans blottade könsorgan?" Jag rynkar på näsan. Avely kastar bak huvudet och skrattar högt.

"Det mest fascinerande med den nakna kvinnokroppen är att alla ber om att se den, men när det väl händer så är det skandalöst och någon är en hora." Det låter som hon citerar en pjäs. Hon gör en gest mot kylskåpet. "Det finns mat om du är hungrig. Ta vad du vill ha, men hallonen är mina. Om du rör dem så dödar jag dig." Jag ignorerar hennes sista påstående och öppnar kylskåpsdörren.

"Jag kallade aldrig någon för hora." Jag förstår bara inte varför man vill stirra på genitalier medan man äter. Fast, baserat på innehållet i kylen, har den feministiska kreatören inga problem med aptiten. Dussintals matlådor står staplade på varandra. Det finns färdigskurna grönsaker, pastasallad, hummus och krämig potatisgratäng. På översta hyllan står en burk med soltorkade tomater bredvid fem påsar med gelatinfria godishallon. Jag sträcker på halsen för att granska dem närmare och Avely fräser till som en ilsken katt.

"Vad sa jag precis? Rör. Dem. Inte." Herregud.

"Jag skulle bara kolla", muttrar jag. Jag tar ut en matlåda med pastasallad och börjar leta efter en gaffel. "Är det du eller fröken vagina som är vegetarian?" På hotellet beställde vi hämtmat flera gånger, men jag såg inte Avely äta mer än några brödpinnar. Då skyllde jag på en blandning mellan olika matklockor och det faktum att hon prioriterade en flytande diet. Nu har jag en misstanke om att det finns en demonisk förklaring till det hela.

"När jag var tio serverade vår kock mögliga skinksmörgåsar till frukost. Efter det förlorade griskött och gelatin all sin charm", säger Avely med en grimas. Det är tydligt att smaken av ruttnande svin fortfarande är färsk i minnet.

"Men du äter annat kött?" Min fråga kommer ut ack så oskyldigt, men baserat på hennes reaktion så lurar den ingen.

"Absolut. Speciellt grillade spädbarn. Deras knubbiga lår smakar fantastiskt med lite grillsås." Hon hoppar ner från marmorskivan utan att spilla en enda droppe alkohol. Jag är nästan imponerad. "Vi har gått igenom detta, käraste. Varför ska jag underhålla dina ändlösa frågor om du inte är modig nog att säga vad du egentligen undrar över?" Hennes arm nuddar vid min när hon sträcker sig fram och öppnar en låda. Utrymmet mellan oss fylls av klankandet från bestick.

"Äter du själar?" Jag önskar att orden lämnade min mun med styrka och auktoritet. Istället låter det som om jag kvävs på min egen tunga. Avely skakar besviket på huvudet.

"Det visste du redan. Vad du egentligen vill veta är ifall jag dödar oskyldiga människor." Hon tar upp en silvergaffel med dekorativa blommönster och vänder sig mot mig. Det finns en välbekant glimt i hennes ögon. Jag blir inte förvånad när hon placerar gaffelns tänder mot min underarm och drar uppåt. "Kom igen, lilla pyroman. Jag utmanar dig att ställa några riktiga frågor." Jag försöker ta ett steg tillbaka och stöter emot kylskåpet. Likt ett smart rovdjur har hon försäkrat sig om att bytet är helt instängt innan attacken.

"Jag måste medge", säger jag och sväljer hårt. "Du är inte alls lika skrämmande som din make." Jag kanske är instängd, men jag är inte död ännu. Gaffeln stannar mot min axel en kort sekund. Sedan fortsätter den på sin upptäcktsresa över min känsliga hud.

"Jag skulle bli förolämpad om det inte vore för all denna rosa färg", mumlar kvinnan. Jag hoppar till när iskall metall pressas hårt mot mitt nyckelben. "I början dog alla jag livnärde mig på. Män och kvinnor. Unga och gamla. Alla som ställdes framför mig dog. Det tog ett bra tag innan jag lärde mig kontroll och ännu längre innan jag brydde mig om att använda den. Vad spelade det för roll om jag mördade dem? Deras själar var svaga och patetiska. Och min var redan dömd." Det är inte rädsla som får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Vi har redan lekt detta maktspel en gång tidigare och deja vu är helt enkelt inte som det brukar vara.

"Du gjorde det för att överleva." Avely var en ung kvinna med magiska krafter under en tid när folk blev piskade om de snodde en limpa. Hon spenderade troligtvis sitt liv i skräck för att bli påkommen. Jag påstår inte att hon är en oskyldig kattunge, men få personer kan gå igenom vad hon gjort och komma ut fläckfria på andra sidan.

"Det skulle göra allt så mycket enklare för dig, eller hur? Om jag bara var ett offer för omständigheter utanför min kontroll." Känslan hon utstrålar är bitter och glödhet. Ett andetag i hennes närvaro och mina lungor bränner, som om jag fått en munfull av whiskey i fel strupe. Jag greppar tag om Avelys handled och pressar neråt. Silvertänderna lämnar ett blodigt och kladdigt spår över mitt skinn, men min smärta är en blek kopia i jämförelse.

"Känns det enklare för dig nu?" frågar jag. Ögon lika mörka som natthimlen möter mina. Medan droppar av blod fläckar ner min tröja är det svårt att inte dra paralleller mellan gafflar och rubinprydda dolkar.

"Du och dina frågor, Michelle. Det tar aldrig slut." Hon tar ett steg tillbaka och låter besticket falla till backen. Jag andas ut.

"På ett sätt eller ett annat tar det slut om fyra dagar", säger jag lågt. Jag kanske vann denna strid, men kriget är långt ifrån över. Med den dystra tanken släpper jag hennes handled, plockar upp den blodiga gaffeln och kastar den i diskhon. "Så vad är vår nästa plan?" Avely ger ifrån sig en långdragen suck och återvänder till baren. Sårbarheten ersätts med likgiltighet.

"Jag har bestämt ett möte med en vante imorgon. Innan han blev utkastad var Adam delaktig i Mjölnerordern, vilket är krigarna ansvariga för att fånga in Aida. Han säger sig veta vart hon ligger begravd."

"Fantastiskt." Sista gången vi träffade några av de gigantiska vikingamännen så blev jag nästan strypt till döds av en parasitiskt demon och Avely slet ut någons själ.

Det borde bli en intressant morgondag.