Eld & blod

Kapitel 26

Mitt första möte med en viking slutade i blodsspill. Mannen som möter oss vid Uppsala tågstation ser inte mordisk ut, men för säkerhetens skull går jag några steg bakom Avely på väg mot den avstängda plattformen. Det brittiska kärlet spenderade morgonen med att fixa till sig. Det svarta håret är delat i två inbakade flätor. Hennes läppar är rödmålade och ögonen omringade med kol. Tillsammans med sin läderensemble, vilket inkluderar en korsettliknande topp och högklackade kängor, påminner hon om en dystopisk krigarprinsessa. Själv är jag klädd i en grå t-shirt och löparbyxor.

"Återigen vill jag bara konstatera att detta är en dålig idé", mumlar jag och granskar den tatuerade vikingen. Han är mindre än männen vi mötte i Helvetet, men fortfarande muskulös nog att krossa mitt huvud.

"Äsch, tyst med dig", fräser Avely. Uppenbarligen är hon inte redo att släppa vårt gräl från i morse. När hon insåg att jag dolde något försökte hon använda sina krafter mot mig.  I gengäld ställde jag en fråga som bekymrat mig sedan mötet med Hsieh.

Vad hände med Louisa Margaret Alcott? Det var för fyra timmar sedan och kommunikationen mellan oss är fortfarande fylld av passiv aggressivitet. Minus den passiva biten.

"Du beter dig som ett barn", säger jag.

"Jag är inte den med en själ lika gul som hundpiss. " Med en demonstrativ rörelse vänder hon ryggen mot mig och slår ut med händerna. "Adam, du ser lika ståtlig ut som alltid."

"Avely Wilson. Som alltid kommer du med problem." Det finns ett genuint leende på mannens läppar. Avely reser sig på tå och drar händerna genom hans blonda, kortklippta hår.

"Jag gillar den nya frisyren", säger hon. Det är knappast en platonisk beröring som sker mellan dem. Mannens leende blir bredare. Ex-vikingen Adam ser ut som förkroppsligandet av en vildmarksexpedition. Det solbrända och urmejslade ansiktet är täckt med tunna ärr. De flesta av dem är lokaliserade runt hans mun och haka. Han har biceps lika stora som vattenmeloner och en hopringlad orm tatuerad på halsen. Enligt Avely blev mannen utkastad för att han inte följde traditionella könsroller, men jag har svårt att se hur detta gått till.

"Jag jagade en Lamashtu när varelsen fick tag på mitt hår. Dränkte mig nästan i ett träsk. Håret rök nästa dag", säger Adam med ett ryck på axlarna. Avely tar upp en liten skinnpåse ur byxfickan. Efter en snabb besvärjelse ramlar en bevingad varelse ut ur skinnpungen och ner i hennes hand.

"Du må ha naturlig immunitet, men Lamashtu's ger oss kvinnliga demoner ett dåligt rykte. Jag stötte på en av dem som matade barn med sin egen bröstmjölk för att förgifta dem. Personligen hade jag hellre druckit ruttna ägg i batterisyra." Hon ger Adam den ingraverade metallfiguren. "Det hjälper att ha en pazuzu när till hands."

"Behöver den en formel för att aktiveras? Min antika mesopotamiska är inte lika bra som din." Adam tittar ner på det brittiska kärlet som om hon precis hängt upp månen och alla stjärnorna. Avely flyttar sin hand från hans hår ner till armen.

"Hudkontakt räcker", säger hon lågt. Nästan andlöst. Jag börjar känna mig som en ovillig voyeur.

"Okej, nu när vi har utbytt presenter." Och sexuell spänning. "Kan vi rappa på lite så min syster inte blir tömd på blod av gigantiska reptilvarelser?" Adam tittar upp och blinkar några gånger.

"Du måste vara Aidas avkomma." Det finns inget dömande i hans tonläge, men min haka höjs ändå av indignation.

"Mitt namn är faktiskt Michelle."

"Jodå, det vet jag. Michelle Strandberg, arton år gammal från Norberg. Din lillasyster heter Daniella och är i den mänskliga världen misstänkt för mordet på några häxor." Han håller fram ett skrynkligt tidningsurklipp. Framsidan är från Aftonbladet som beskriver den nyaste utvecklingen av fallet med rubriken En modern häxavrättning. Från Salem till Norberg. Jag stirrar på den gryniga bilden av en man som lämnar den lokala polisstationen. Insidan av min mun känns som sandpapper.