Eld & blod

Kapitel 9

Jag hade fel. Kevin är inte där när jag kommer till teatern nästa dag, men han har lämnat något åt mig. Jag tar försiktigt upp boken från scenkanten och borstar av den. Den är ganska liten, kompakt och har ett mönster på framsidan som påminner om ett stort V vänt åt höger. Under symbolen står det något som jag tror uttalas Kauna Aid. Vad det nu betyder. Boken är gammal, likt stadsteatern jag står i, och har ett omslag i skinn. Vilket är bättre än den stora ridån bakom mig som består av polyester i gult och grönt. De kvarlevande stolarna matchar i färg och inbyggda i taket kan jag skymta över ett dussintals katter i metall med små glödlampor som ögon. Den som dekorerade detta ställe borde få sparken. Jag lägger min jacka som skydd mot de kryp som definitivt flyttat in i sittdynan på stolen närmast mig. Sedan öppnar jag boken och använder min telefon som ljuskälla. Det blir snabbt tydligt att boken är skriven på en väldigt gammal form av svenska eller annat skandinaviskt språk. Jag kan förstå vissa ord, men mycket är obegripligt. Att bokstäverna är handskrivna hjälper inte. I mitten av sidan dyker ordet kauna upp igen.

Kauna blive ity ett tekn huv Aid, dämon av böld ock sjuka ock djävulens vådeld.

Det kan inte vara bra när de enda ord man känner igen är böld, sjukdom och djävulen. Jag bläddrar fram några sidor och lyckas tolka en beskrivning av något slags krig. Längst ner finns en illustration av män med svärd höjda mot varandra. De är på ett slagfält och i mitten har konstnären målat dit en rosa klump. Jag placerar mobilen närmare boken och kisar med ögonen.

På gräset ligger ett blödande spädbarn. Under denna ohyggliga bild fortsätter texten med en rad till.

Ock Aid's beholare skall blodde, såer dämonen rejse sig ock de profetisse blive sannind. Gud bevare oss alle.

Amen, eller något. Jag stänger igen boken. Kevin är en udda person, men detta är något annat än brist på kommunikationsförmåga. Vad försöker han säga till mig med dessa sidor? Det känns som om svaret på vad som hände den natten i sommarstugan är precis utanför räckhåll. Så nära och så långt borta på samma gång. Frustrationen brusar inom mig, som om någon precis öppnat en flaska kolsyrad dricka och bytt ut mitt blod mot det. Med mer kraft än nödvändigt kastar jag ner boken i väskan.

När jag var yngre sa pappa en gång att jag var som en hund med ett sår på tassen. Vi bråkade om Anna Ingesson, min biologiska mamma, eftersom jag var arg över att han berättat för Dani om henne. Nu förstår jag varför han gjorde det. Anna Ingesson förtjänar ingenting av oss längre, men Dani gör det. Hon förtjänar att veta om kvinnan som födde henne och vad som hände efteråt. Ingen borde leva med den typen av frågor om det finns svar. Jag var för ung och självcentrerad för att förstå det då. När pappa talade om Anna mådde jag dåligt, så jag antog att Dani skulle känna samma sak. Jag sa åt pappa att om han brydde sig om oss borde han aldrig prata om henne igen. Och han svarade att jag var som en sårad hund. Jag låtsades som ingenting, drog mig tillbaka, men inombords slickade jag fortfarande såret från att ha blivit övergiven tills det blev inflammerat.

Jag svarade att han var dum i huvudet, men han hade inte fel. Jag låter ett gammalt sår påverka mycket i mitt liv. Jag släpper inte saker så enkelt som jag tror ibland. Men, som min pappa sa efter grälet, är det också en av mina bättre egenskaper under vissa tillfällen. När något betyder mycket för mig ger jag inte upp.

Ett faktum som Kevin Samuelsson snart kommer bli medveten om.

"Du behöver inte låta så", muttrar Kevin. Han håller ena handen för örat och jag känner ett stygn av ånger för mitt hårda bankande på hans ytterdörr. Sedan minns jag att pojken förföljde mig till ett mordhus, sa att folk ville skada mig och sedan lämnade en bok om döda spädbarn och djävulen. Plötsligt känns det inte som jag bankat hårt nog.

"Är du ensam?" frågar jag och tar ner handen.

"Eh, Ja." Jag puttar mig förbi honom in i lägenheten. Min väska faller till golvet när jag trycker boken mot hans bröst.

"Du sa att du skulle komma. Du ljög för mig."

"Inte tekniskt sätt", säger Kevin. Skojar han med mig? Jag skrattar, men det finns inget roligt i situationen.

"Min syster kanske är död, precis som de andra tjejerna, och du börjar snacka om tekniskt sätt eftersom du lämnade en läskig bok? "Kevin tuggar på underläppen. Ju högre min röst blir, desto kraftigare blir hans nervösa ticks. Han rycker i håret eller håller på med händerna. Varje gång han öppnar munnen för att säga något kommer det bara ut ett dovt ljud långt bak i hans hals. Han mår uppenbarligen inte bra och ändå gör han inget försök att gå härifrån. Insikten får mig att stanna upp. "Eller så lämnade du boken för en annan anledning. "

"Jag b...behöver vatten", säger Kevin efter en stunds obekväm tystnad. Jag tar ett kliv åt sidan så han slipper kroppskontakt när han går förbi. Sedan följer jag efter. Polischefens lägenhet är mindre än vad jag förväntat mig. Hyllor med böcker är uppsatta överallt, romantik om man tittar på omslagen, och köksfönstret är överbelamrat med ätbara örter i krukor.

"Jag menade inte att skrika åt dig", säger jag åt Kevins rygg när han sätter på kranen. Tanken att jag fått honom att må dåligt är svår att släppa, även när jag påminner mig själv om att han också gjort fel.

"Det är lugnt."

"Jag förstår bara inte." Jag slår ut med händerna och till min förskräckelse börjar mina ögon bränna av ofällda tårar. "Jag förstår ingenting av det här och...jag bara..." Åh, gud. Jag blinkar några gånger och torkar snabbt min näsa med insidan av tröjan. Nu är definitivt inte tiden för ett sammanbrott. Kevin står fortfarande med ryggen vänd emot mig, men han håller hårt i diskbänken med båda händerna.

"Vad läste du?" frågar han. Jag kan inte tolka hans tonläge.

"Jag förstod inte mycket", medger jag. "Det var en demon som hette karuna, tror jag. En strid med ett barn och något om en profetia."

"Så du såg inte bilden?"

"Den med barnet? Jo, men vad har det med saken att göra? " Kevin vänder sig om, tar upp boken och bläddrar sig fram till mitten. Mycket längre fram än vad jag hann läsa. Han håller upp den så jag kan se.

"De k...kallas för Jaras."

Jag stirrar på en illustration av reptilvarelsen som attackerade mig i Maya Tahiros sommarstuga.