Eld & blod

Två steg tillbaka

Vi tar en sväng förbi affären på väg hem till Tina. Min bästa vän tar genast en korg och börjar plocka på sig grejer. När högen med matvaror växer så börjar jag klia på såret igen. Snart är undersidan av min hand illröd. Tina hittar alltid ett sätt att planera, handla och tillaga mat. Hon säger själv att det är en passion, men jag har ett annat namn för det. Inte för att det spelar någon roll. Jag kommer inte att säga det och hon kommer inte att erkänna det.

"Kan du hämta sojasåsen?" frågar Tina och lägger ner en påse rödlök i korgen. "Det ska vara den kinesiska sojan i en lila flaskan. Kom ihåg det."

"Så det är den japanska sojan i gul burk du vill ha?"

"Michelle!" Jag håller upp händerna och backar några steg bakåt. Tina flinar mot mig, men jag kan se stressen i hennes ögon. Detta är en viktig ritual. Ett sätt för min bästa vän att vara runt mat utan att faktiskt äta den.

"Jag fixar det." Medan jag går runt bland hyllorna kommer jag till en insikt. Under mina arton år i livet har jag aldrig handlat sojasås förut. Jag kan inte ens minnas sista gången jag åt något med sojasås. Det känns som en sådan ingrediens man köper en gång, ställer in i kylskåpet och glömmer bort. För Tina verkar det däremot vara källan till evig ungdom, eftersom hon betalar sextio spänn för den minsta flaskan jag sett i hela mitt liv.

"Jag visste inte att du var glutenallergiker, Michelle." Jag hoppar till och tappar nästan den dyra sörjan i backen. Häxan framför mig skrattar.

"Hej Maya. Kul att se dig." Det är en lögn. Jag och Maya Tahiro har gått i samma klass sedan trean. Under den tiden har hon lagt två döda grodor i mitt skåp, fyllt min termos med lera och satt upp mig på en email-lista för varje gotiskt rockbandsevent i Europa. Senast i förrgår fick jag en påminnelse om att Östersunds teater ska ha en tributföreställning med låtar från Siouxsie and the Banshees. Det ska tydligen bjudas på alkoholfri öl och bra stämning. Vårt förhållande blev inte bättre när Maya övertalade min lillasyster att bli en djävulsdyrkare.

"Glutenfri, ekologisk och fairtrade. Vilken underbar medmänniska du är", säger Maya och granskar flaskan i min hand. Idag har hon vävt in rött garn i sitt mörka hår. Hennes klänning påminner om Danis med utsvängda armar, en lång kjol och invecklad korsett.

"Jag gör mitt bästa. Nu måste jag gå och städa, men det var trevligt att prata med dig. Hejdå." Maya ignorerar mig.

"Jag håller på att handla till dagens viktiga firande, men det visste du säkert redan. Dani har varit så spänd hela veckan." Hennes nedlåtande ton får mig att gnissla tänder. Gå inte ner på hennes nivå. Gå inte ner på hennes...

"Det är hon säkert. Så vilket djur kommer slaktas till mörkrets herre idag då? En fågel kanske? Eller håller ni er till klassikerna och fixar en get?"

"Jag tänkte mig en hundvalp. De låter mer."

"Tja, ha så kul med det." Jag slår undan den obehagliga bilden från huvudet och  vänder mig om. Det är en del av mitt nya livsmotto: När samtalet nått döda hundvalpar är det bäst att gå bort från den galna häxbitchen. Tyvärr hinner jag inte längre än två steg innan jag blir stoppad.

"Åh hej, Maya. Hur mår du?" frågar Tina. Hon tar sojasåsen från min hand och kramar om mina fingrar i en gest som är både lugnande och varnande på samma gång.

"Det är bra. Jag och Michelle stod och pratade om hundvalpar och dagens festligheter."

"Okej, vad kul. Jag hoppas ni får ett bra väder." Hennes ord är uppriktiga. Som min bästa vän har hon en plikt att ogilla Maya, men bakom det hårda ytterskalet och svordomarna har Tina en mjuk själ. Hon vill tro det bästa om alla.

"Tack." Maya tar upp en burk med oliver och puttar sin vagn framåt. Tina väntar tills häxan försvinner bakom hörnet innan hon börjar prata igen.

"Du kan inte låta henne hetsa upp dig, Mi", säger hon och lägger huvudet mot min axel. "Och du borde inte skämta om hennes tro. Jag vet vad du tycker om allt detta, men Wicca är en legitim religiös rörelse. Deras traditioner går långt bak i tiden." Självklart har hon stått och tjuvlyssnat på samtalet.

"De är tonåringar som gillar svart läppstift och Edgar Allan Poe", säger jag lite för defensivt. Mest eftersom hon har en poäng. Även om jag inte gillar månsystrarna så kan jag knappast ställa mig emot mänskliga rättigheter och religionsfrihet.  "Okej, så det var kanske fult av mig att sjunka till den nivån. Hon är bara en sådan..." Jag avslutar meningen med en grimas. Tina skrattar åt mina barnsligheter, men det finns en svårtolkad skärpa i ljudet.

"Jag måste medge att detta är ganska skönt ändå. Det är sällan jag får vara den som lugnar dig och inte tvärtom", säger hon och rätar på sig.

"Du är väldigt bra på det", svarar jag. Bättre än du någonsin kommer förstå.

När vi kommer ner till gillestugan tar Tina en stol och börjar öppna fönstren. Till skillnad från andra gillestugor har denna inte lågt tak, men rummet är delvis under jord. Något som kan trigga min klaustrofobi om det inte finns frisk luft i närheten. Sara har redan lagt ut ett antal kartonger på bordet och soffan. Det finns även ett fullproppat krypin och efter två timmar har vi inte ens kommit halvvägs. Tinas mamma gillar verkligen sina loppisfynd och vårt arbetssätt är inte särskilt effektivt.

"Den här då?" frågar Tina. Hon håller upp en liten glasråtta som saknar båda öronen och delar av svansen. Jag avvisar den till skräppåsen i hörnet och visar upp mitt egna föremål.

"Denna är rätt fin däremot. Om du inte tittar på för många skräckfilmer." Porslinsdockans hår är svart och glansigt. Hon har mörka ögon, skarpa käkben och ett finurligt leende på läpparna. Som om hon döljer en hemlighet. Jag drar i halslinjen på hennes klänning och läser vad som står på etiketten. "Hon har till och med ett namn. Möt Avely, skapad av The English Doll Shop. Din nya bästa vän." Tina ryser.

"Jag hatar dockor, släng den."

"Jag kan inte slänga den", protesterar jag. "Tänk om det är din gammelmormors docka eller något?"

"Då antar jag att min gammelmormors besatta själ får flytta någon annanstans. Ge hit den." Hon lutar sig över bordet och sträcker fram händerna. Jag pressar dockan mot bröstkorgen och flämtar dramatiskt.

"Men Avely säger att hon vill stanna här hos oss. Hon vill inte vara på en soptipp."

"Fan vad löjlig du är", säger Tina och försöker se allvarlig ut. Det fungerar i tre sekunder, sedan brister hon ut i ett gapskratt. "Vi kan lägga den i högen för välgörenhet, men om den mördar någon så är det ditt fel. Ge mig dockan, Michelle." Jag skakar på huvudet.

"Jag kan inte. Avely vill ta kontroll över min kropp och leka som en riktig flicka." Det är då Tina får nog. Med en snabb rörelse hoppar hon upp och kastar sig över mig i soffan. Hon slänger sina ben över mina och trycker mig mot ryggstödet. Sedan tar hon till det värsta vapnet i sin arsenal.

"Nej, snälla! Sluta!" skrattar jag och börjar vrida på överkroppen. Tinas fingrar dansar över mina revben och min kapitulation är pinsamt snabb. Jag hatar att bli kittlad. "Okej, okej! Jag ger upp!"

"Aha!" Tina vrider dockan ur min händer, noga med att undvika skärsåret,  och kastar iväg den på en av soffkuddarna. Hennes kinder är röda av upprymdhet. Jag kan se hennes bröstkorg resa sig och falla med varje ansträngt andetag och plötsligt känns stämningen inte så lekfull längre. "Du kan inte vinna över mig, Michelle. Jag vet alla dina svagheter." Jag sväljer hårt.

"Du fuskade", mumlar jag. En slinga hår faller över mina ögon och jag försöker få bort den genom att försiktigt ruska på huvudet. Tina lutar sig framåt, men istället för att ta bort den med fingrarna så pressar hon ihop läpparna och blåser. Hennes andedräkt träffar min hud som ett fysiskt slag.

"Sådär, borta." Det känns som om jag kvävs. Drunknar i ett hav av jordgubbar och vanilj. När jag inte säger något faller Tinas blick på min mun och stannar där. Detta är bara en dröm. Jag måste ha druckit för mycket igår och nu hallucinerar jag. Det är enda sättet att förklara hettan i min bästa väns ögon. Jag håller på att dö av alkoholförgiftning. Tina flyttar sig närmare och rör försiktigt vid min kind.

"Har du känslor för Maya?"