Eld & blod

Kapitel 21, del 1

Det enda jag önskade mig var en lugn kväll. En enda. Jag ville gå upp till mitt hotellrum, ta en dusch och glömma bort för ett ögonblick att mitt blod är nyckeln till en apokalyps. Istället ligger jag på golvet i korridoren. Framför mig står ett rysktalande spöke. Hennes tamråtta, vars storlek påminner mer om en hund, har sina tänder alldeles för nära min nacke. Jag grimaserar när varelsen placerar en tass på min ryggrad.

"Retel'no, Nadasdy.", säger spöket med en sval röst. "Skoro bude yizha." Jag kan inte ett ord av ryska. Denna mörkhåriga skepnad kan döda mig med ett ord och jag skulle inte ens förstå henne. Och de dåliga nyheterna slutar inte där. Spökets ansikte är smalare, på gränsen till utmärglat. Hon har inga smycken på sig och hennes hud skimrar som om någon omslutit hennes skinn och muskler med ett lager av silke, men detta är definitivt kvinnan från tavlan. En avbildning som rest sig från askan.

Vart i helvete är du, Avely? tänker jag frenetiskt och börja vrida på kroppen. Mina händer sitter fastkilade mellan min mage och golvet. Med lite tur kan jag få loss en av dem och överleva tills den engelska psykopaten bestämmer sig för att dyka upp. Sist jag kollade var hon nere i baren och jag befinner mig på tredje våningen, men kvinnan kunde spåra min själ till Norberg. Några trappor borde inte vara något problem. Jag får nästan loss ena handen när råttan morrar till. Droppar av dregel träffar mig på kinden.

"Dyvys tudy, Nadasdy. Divichyna opiky", säger spöket plötsligt och tar ett steg framåt. Hon bär en överdrivet lång, puderrosa klänning som släpar mot marken. Det är en skapelse täckt med volanger, pärlbroderier och genomskinligt tyll. Korsetten, som är några nyanser mörkare än resten av klädnaden, trycker upp hennes bröst så högt att det ser plågsamt ut. "Dyvovyzhnyy!" Jag följer hennes blick. Några små flammor har krälat sig fram från under mitt linne och börjar vrida sig på golvet som döende maskar. Doften av rök blandar sig med odören från råttans andedräkt. Fan också! Jag trycker mig närmare marken i ett försök att släcka elden innan mina kläder brinner upp. Situationen blir knappast bättre om jag ligger här naken.

"Elisa, du har vaknat tidigt", säger en road röst bakom mig. En röst som gör mig irriterad och lättad på samma gång. Avely är inte min favoritperson, men jag tar henne över en exorcism eller rabies alla dagar i veckan. Spöket rätar på sig.

"Kodlo", säger hon. Av det kyliga tonfallet att döma är hon inte glad över att se Avely. Vilket, av tidigare erfarenhet, verkar vara en vanlig reaktion. "Ya povynen buv ts'oho ochikuvaty."

"Davay. Jag vet att du saknat mig." Jag försöker ställa mig upp, men råttan biter tag om mitt hår och börjar ruska mig som en trasdocka. När Avely går fram till oss förväntar jag mig dumt nog att hon ska ta bort odjuret. Istället börjar hon dra fingrarna genom dess flottiga päls. "Nadasdy, min raring. Lika stilig som alltid." Ljudet av ett melodiskt kurrande fyller luften och jag tror knappt mina öron. En liten klapp och fyrtio kilo av tänder och sjukdomar förvandlas till en kattunge.

"Vad gör du här?" frågar spöket på svenska. Hon har en kraftig accent och fumlar över orden, men lyckas ändå låta förnäm. "Detta är ingen bordell, unge. Du kan inte bara komma när du vill och bjuda in vilket patrask som helst till mitt hem. Och på tal om hem. De tvoye cholovik?"

"Det är över mellan mig och honom, Elisa", säger Avely. Råttan märker genast av hennes dåliga humör och börjar gnida sig mot hennes ben, vilket ger mig chansen att rulla åt sidan och resa mig upp.

"Detta käbbel mellan er börjar bli tröttsamt", svarar spöket. Hon knäpper med fingrarna och råttan drar sig motvilligt bort från Avely. Med nosen mot marken lunkar varelsen bort till sin mästarinna. Han ser så ömklig ut att jag nästan tycker synd om odjuret i några sekunder.

"Oroa dig inte, Elisa. När jag dödar honom behöver du inte lyssna på något mer käbbel." Spöket fnyser bara och rättar till råttans halsband. Det är rosa och har en liten glittrig namnbricka i form av en ost.

"Det där förtjänar inte ens ett svar", säger den äldre kvinnan och nickar mot mig. "Så vem är din lilla vän?"

Det visar sig att kvinnan varken är ett spöke eller rysk. Elisabeth Bathory föddes i Ukraina på 1560talet och förvandlades till en Venseco strax innan hon fyllde fyrtio. Vensecos är en ras av demoner som påminner om våra moderna vampyrlegender. De flesta demoner föds, men Vensecos är tydligen en av de få sorterna som infekterar en redan existerande värdkropp. En människa som genomgår förvandlingen blir i teorin odödlig, men måste fylla på med blod från andra för att inte torka ut. De måste också sova under längre perioder av året, vilket är varför Elisabeth tagit residens i detta hotell.

"Venseco översätts något krasst till den som skär i ådror på svenska", säger demonen medan hon visar oss vägen till en salong med tillhörande scen. Runt scenen har någon placerat ut tunga guldskynken och röda skinnstolar. Det finns till och med ett piano dekorerat med rosor och döskallar. Precis som hennes klänning ser inredningen både dyr och smaklös ut på samma gång. "Människor fick vissa saker rätt, trots deras bristande intelligens. Solljus är inte bra för vår hud. Vi behöver inte sova under dagen, men jag måste få min skönhetssömn. Nasady är här för att se till att ingen skadar mig medan jag går i dvala."

"Vensecos är lättast att döda när de sover eller dricker", förklarar Avely och sätter sig ner på en av skinnstolarna. Den knarrar till när hon slänger upp fötterna på armstödet.

"Snälla nån, ner med fötterna." Elisabeth hytter med fingret. "Du är mer oredlig än vanligt, min unga dam. När fick du senast näring som inte kom från den där bedrövliga flaskan?" Jag sneglar mot Avely som onekligen sitter med fickpluntan i knäet. Under Elisabeths ogillande blick tar den engelska psykopaten en demonstrativ klunk.

"Den finaste whiskyn som pengar kan köpa", säger hon och torkar sig om munnen med baksidan av handen. Jag måste säga att det är ovanligt barnsligt, även för henne.

"Om bara pengar kunde köpa dig lite vett", säger Elisabeth med en suck. Det är fascinerande att betrakta dynamiken mellan dem. Elisabeth är som den excentrisk mostern, en rik änka vars tre tidigare män dött under mystiska omständigheter. Bredvid den äldre kvinnan upplevs Avely som både ung och oerfaren. Två ord jag aldrig trodde skulle stämma in på henne förrän nu. "Du måste äta något ordentligt."

"Jag klarar mig."

"Att klara sig är inte bra nog. Inte ens i närheten. Så nu bestämmer jag att du går och äter något medan jag tar hand om din lilla skyddsling här. Jag är trots allt väldigt nyfiken på hur Aidas avkomma hamnade på min tröskel. Seså, iväg med dig nu. Yty!" Denna gång är det inte Avely som svarar henne. Tanken på att bli lämnad ensam med en bloddrickande demon och hennes demoniska gnagare lockar mig trots allt inte det minsta.

"Eh, vänta bara lite nu. Avely måste stanna här. Du förstår att vi, eh, har mycket att göra om vi ska hitta min syster", säger jag och blänger på min ledsagare. Du skulle bara våga gå ut härifrån utan mig. Avely gnuggar sig om pannan.

"Jag behöver inte äta något, Elisa. Jag fyllde på med tillräckligt energi innan jag klev in i häxornas territorium."

"Vilket säkerligen var för flera dagar sedan", kontrar Elisabeth och placerar en hand på höften. "Du kan inte förvänta dig att slåss mot Aidas följeslagare och andra fiender på fastande mage. Det är ju bara rena dumheter. Durnytsya! Litar du inte på mig? Är det vad saken egentligen gäller?" Det är en ful taktik som visar sig fungera. Även om Avely betett sig trotsigt tidigare verkar hon inte vilja göra Elisabeth upprörd och går med på att hitta något att äta. Mitt förslag om att ringa den lokala pizzerian brydde sig ingen om.

"Jag är borta i högst en timme", säger Avely och sätter på sig jackan. "När jag kommer tillbaka ska allt vara i sin ordning. Inget fuffens, Elisa. Speciellt inte när det kommer till honom."  Med det sagt går hon ut genom dörren.

Jag är officiellt ensam med någon som dricker människoblod och har monstruösa råttor som husdjur.