Eld & blod

Inga steg kvar, del 2

All the World's a Stage.

-Latinskt ordspråk

Dani har inte mött min blick en enda gång sedan hon klev in i förhörsrummet. Istället verkar hon väldigt fascinerad av vakten som står vid ena väggen, en äldre man med rakat huvud och tatueringar. Jag vill säga något, men sista gången jag försökte var resultatet inte det bästa. Min lillasyster ryckte till som om jag lutat mig över bordet och gett henne en käftsmäll.

"Jag är glad att du kom", säger jag efter en evighet av pinsam tystnad. Ännu en ryckning vibrerar genom min systers smala kropp.

"Visst." Hon har fortfarande på sig kläderna från vårdagjämningen, en svart klänningen med silkesbroderier på korsetten och långt släp. Hennes kinder är bleka och håret sticker ut åt alla håll. Det ser inte ut som hon har sovit på en vecka. Jag försöker igen.

"Du ser bra ut." Min lögn hänger i luften mellan oss innan den faller mot golvet. Dani är mitt framför mig och ändå hundratals mil bort.

"Visst", ekar hon.

"Är det något du vill prata om? Du kan fråga mig vad som helst." Enligt Tina finns det en teori om att personer litar på någon som talar och visar upp sina handflator samtidigt. Det är tydligen en gest som symboliserar ärlighet. Jag har aldrig varit intresserad i psykologi, men det är värt ett försök. Så jag slår ut med armen och träffar direkt kanten på bordet. Smärtan är snabb och intensiv. "Fan också!" Min lillasyster flämtar till.

"Är du okej?" frågar hon oroligt. Sedan inser Dani att den kalla fasaden spruckit och biter ihop käkarna.

"Du snodde min replik", mumlar jag och grimaserar. Kanske är detta ingenting mer än en föreställning. Jag trodde att Dani kom hit för att hon ville ha svar, men det var nog önsketänkande från min sida. Dani klev in på polisstationen för att det förväntades av henne. Andra akten på detta mordmysterium är över och hennes namn har ropats fram till scenen. Allt hon kan göra nu är att rabbla sig igenom den nedskrivna dialogen och hoppas på beröm från publiken. Jag tror denna pjäs kommer floppa. "Det var bara en liten smäll. Jag mår bra."

"Jag tror vår familj har en förbannelse över sig", säger Dani. Hennes armar hamnar i ett kors över magen.

"Det är inte sant. Vi har gått igenom mycket, men det är sådant som händer. Jag lovar att det inte finns någon förbannelse." Jag borde ha förstått att mina lugnande ord skulle få motsatt effekt.

"Du var den enda normala av oss, Michelle! Du var det vita fåret i en bunt av idioter och nu sitter du fastsurrad till ett bord!" fräser Dani. Hennes huvud är fortfarande bortvänt, men det går inte att missa tårarna som sakta letar sig ner mot kinderna. "Vi har alltid vetat att schizofreni kan vara ärftligt. Jag borde vara glad att det var du som vann det genetiska lotteriet, men jag tror inte pappa håller med. Nu har han ingen dotter kvar att vara stolt över." Den sista meningen är så full med bitterhet att orden blir tjocka och trögflytande. 

"Jag vet att du och pappa inte haft den bästa relationen på sista tiden..." Min systers glädjelösa skratt avbryter mig. Med hackiga rörelser börjar hon torka sitt blöta ansikte.

"Vi har aldrig haft en bra relation, Michelle. Han klarar inte ens av att titta på mig vissa dagar. Speciellt inte efter att vi varit hos mamma." Även om jag inte minns besöken till Clarion Gillet faciliteten så vet jag att hon talar sanningen.

"Han älskar dig, Dani. Snälla kom ihåg det även om han är dålig på att uttrycka sina känslor ibland. Saker kommer bli tuffa nog framöver, så ni måste försöka att vara schyssta mot varandra." Dani snyftar till.