Eld & blod

Kapitel 22

She's mad, but she's magic. There is no lie in her fire.

-    Charles Bukowski.

Jag tar mig klumpigt upp från hotellgolvet. Huden vid min tinning känns öm, vilket troligtvis är på grund av slaget som Elisabeth Bathory gav mig. På tal om blodsugaren så sitter hon på den satängklädda soffan och fluffar till en kudde. Den gigantiska råttan ligger vid hennes fötter.

"Jag hoppas ert möte var produktivt", säger Elisabeth med sin tjocka accent. Jag rör försiktigt vid mitt huvud och inser att det är fullt av gamla eldpärlor som förvandlas till aska vid minsta beröring. När jag inte svarar blir kvinnan otålig. "Nå?"

"Visst", muttrar jag. Jag försöker skaka bort det gråa pulvret från håret. Det enda som sker är att min huvudvärk blir värre.  Just nu vore det skönt med ett bad, men detta kommer inte ske inom den närmaste framtiden. Elisabeth Bathory har hamnat på min växande lista av fiender och jag vägrar att slappna av i hennes närvaro. Jag kommer definitivt inte klä av mig naken och hoppa ner i en vattenfylld dödsfälla under samma tak. Samtidigt går det inte bara att ignorera all denna smuts. Illusioner av trögflytande blod på min kropp blandas nu med riktiga äckligheter. Såsom svett, aska och päls från demoniska råttor.

Eld sägs vara renande. Om jag fokuserar går det kanske att bränna bort fysiska och mentala orenheter. Hsieh nämnde att Lenas gröna sörja var magisk, så det är möjligt att krämen kan hjälpa mig att hantera mina krafter. Det är iallafall teorin. Efter ett antal obekväma handrörelser och intensivt stirrande lyckas jag forma en låga med lillfingret.

"Jag visste att penove skulle lösa detta", säger demonen nöjt. Hennes ord bryter min koncentration och lågan slocknar.

"Kan du bara hålla tyst?" säger jag frustrerat och råkar skjuta ett eldklot, i samma storlek som en golfboll, rakt mot scenen. Det träffar pianot med en kraftig smäll. Elisabeth tar sig för pannan och blänger på mig.

"Var försiktigt!" Hennes tonfall skulle göra Scarlett O'Hara stolt. Jag ignorerar henne och riktar flammorna mot mina askprydda lockar för en riktig djuprengöring. Inte långt därefter inser jag att min kontroll över elden är bristfällig. När Avely klampar in några minuter senare har jag slitit av mig t-shirten och virat den som en turban för att kväva lågorna. Till skillnad från mig ser det brittiska kärlet fantastisk ut. Hennes hud har ett hälsosamt lyster och det mörka håret glänser. Gud, jag har faktiskt saknat henne.

"Vad har jag missat?" frågar hon och ställer sig bredvid mig. Hon luktar som regn och läder.

"Ingenting alls, raring", säger Elisabeth med ett leende. Jag kastar bort det trasiga tygstycket och lägger armarna kring min nakna midja.

"Elisa var snäll och introducerade mig för din make medan du var borta." Okej, det kom ut lite väl bittert. Avely stelnar till.

"Va?" Orden är inte mer än en viskning och stämningen i rummet faller till fryspunkten. Avely vänder sig långsamt mot blodsugaren. Genom sammanbitna käkar säger hon någonting på ungerska. Elisabeth svarar, men detta verkar bara göra saken värre. Deras hetsiga dialog slutar med att spindelvävstunna trådar spretar ut från den äldre kvinnans bröstkorg. De är halvvägs genom rummet när Elisabeth kastar något bredvid sig. Själstrådarna drivs tillbaka in i hennes kropp. Under tiden har råttan rest på sig och morrar ilsket.

"Hur vågar du?" fräser blodsugaren upprört. "Är detta tacken man får för att hjälpa dig?" Avely sneglar mot spillet på soffan. En liten glasflaska med gul vätska har lämnat en fläck på det dyrbara satängtyget.

"Självklart. Du bär på en ameliee formel eftersom du har så goda avsikter", säger hon sarkastiskt. Elisabeth samlar ihop kjolarna och reser sig upp.

"Vi visste att det fanns en chans att du skulle missförstå våra avsikter och vidtog försiktighetsåtgärder. Du borde lära dig av detta. Se bara vad som hände med reptilvarelserna." Avelys axlar sjunker ihop. Det är en liten gest, knappt märkbar, men det är tydligt att Elisabeth trampat på en öm tå.

"Jarasen som gjorde avtalet hade inga problem med självmord, så länge det gynnade gruppen att ta på sig en annan arbetsgivare. Det är ett misstag som inte kommer ske igen", säger Avely defensivt. Elisabeth klappar den gigantiska råttan på huvudet. En sträng med dregel hänger från varelsens mun.

"Det är ett misstag som aldrig borde skett. Du tror att du vet allt efter några månader på egen hand, men Hiro har rätt. Du är uppenbarligen inte redo." Jag grimaserar. Det är svårt att inte känna sympati för Avely. Hon har precis lämnat ett tvåhundraårigt, skadligt förhållande och nu får hon sina misstag uppkastade i ansiktet av någon hon bryr sig om. "Som din vän måste jag insistera att du tar ditt förnuft till fånga och går tillbaka."

"Hiro har lärt mig en hel del", säger Avely med blicken på golvet. Elisabeth suckar och håller ut armarna.

"Gumman, kom hit." Plötsligt fylls luften av ett onaturligt skrik. Det tar en stund innan jag ser de nya trådarna. Svarta, sköra streck som skapar en kontakt mellan det brittiska kärlet och den gigantiska råttan. Det är tydligt att ameliee formeln bara var menad för en. Råttan stretar emot, men Avely släpper inte kopplet hon format av dess själ.

"Du har rätt. Det är dags att jag kommer ihåg hans lektioner. Speciellt vad jag borde göra med någon som förråder mig." Om blickar kunde döda skulle det finnas två livlösa kroppar i rummet. Elisabeths ansikte har fått en sjuklig, blålila färg.

"Du kan inte mena allvar", säger hon med väsande röst. Jag kan knappt urskilja orden.

"Detta är ditt fel. Inte mitt." Jag kan svära på att det finns tårar i Avelys ögon, men de ersätts snart med kylig beslutsamhet. Hon är redo att förstöra en lång vänskap för detta svek. Försiktigt rör jag vid hennes axel för att få uppmärksamhet. Om blickar kunde döda är vi nu uppe i tre kroppar. "Tänker du säga åt mig att sluta?"

"Nej." Det är sanningen. Jag tänker inte stoppa henne från att straffa Elisabeth om hon anser att det är nödvändigt, men jag vet hur det känns att bli uppslukad av ilska. Ibland behöver man en stund för att verkligen tänka över saker innan man agerar. Så det är vad jag vill ge henne. En stund. Avely vänder sig mot demonen.

"Säg hejdå till ditt husdjur." Elisabeth kastar sig mot den yngre kvinnan, men blir stoppad av vildsinta flammor som reser sig från golvet. Avely drar bak armen. Under striden i baren slet hon själen ur en av Vantarna. Då samlades trådarna i hennes hand och formades till en svart igel. Denna gång knäcks de av på mitten, likt en bunt med okokt spagetti. Råttan ger ifrån sig ett sista dödsskrik.

"Nasady!" Elisabeth faller ner på knä och kramar djuret mot sig. "Åh, Nasady a baratom." Det är en gripande scen. Kristallkronorna i det välvda taket kastar ett spöklikt ljus över paret och elden sprakar runt dem. Det är nästan som om de befinner sig i en helt egen värld.

"Gå och packa dina grejer. Vi är inte längre välkomna här", säger Avely. Jag kastar en sista blick på kvinnan som ligger och snyftar över sitt döda husdjur. Det visar sig att en Vensecos tårar är gjorda av blod. Kvinnans rödstrimmiga kinder är en syn som kommer hemsöka mig, men det är inget nytt. Jag har tillräckligt med mardrömsmaterial för femton personer.

"Jag kan inte släcka elden", medger jag tyst. Det faktum att flammorna lyssnade på mig och stoppade demonen är fortfarande en chock. Avely drar upp sin fickplunta med sprit och tömmer innehållet i ett svep.

"Då antar jag att det får brinna", säger hon nonchalant. "Rör på påkarna. Det är fyra dagar kvar tills fullmånen och lillasyster kommer inte bli glad om vi är sena till festen."