Eld & blod

Kapitel 13, del 2

Jag har inte sett en dödsed genomföras förut, men hittills lever den upp till namnet. Det finns röda stearinljus över vardagsrumsgolvet, en vass kniv och minst en psykopat i rummet. Jag virar armarna runt magen och sväljer några gånger.

"Det kommer gå bra", mumlar Kevin bredvid mig. Denna gång är det inte bara hans talproblem som gör orden svåra att förstå. När han kom in i rummet efter den ostadiga vapenvilan mellan hans mormor och den vackra inkräktaren så hade han något svart runt halsen. Det ser ut som en linje av motorolja på hans hud och det måste göra ont. Kevins överläpp är våt av svett och hans andetag kommer ut i korta, väsande pustar. Jag tar ett steg bort från honom.

"Ni tänker inte offra en kattunge eller något, va?" Lyckligtvis kan jag prata utan att darra alltför mycket på rösten, även om jag börjar känna mig lite lätt i huvudet. Kvinnan, jag minns att Kevins mormor kallade henne för Avely, böjer sig ner för att ta upp ett stearinljus. Hennes skinnjacka åker upp och visar upp ett ilsket, rött ärr över svanken. Ärret är lika stort som min tumme.

"Jag gillar hundvalpar", säger hon och ger ljuset till Kevin. Hennes leende är rent ut sagt rovaktigt. "De låter mer." Svimma inte, tänker jag bestämt och skjuter ut hakan.

"Jag trodde du föredrog blondiner. Eller är det bara min hjärna du vill springa runt med på en tallrik?" Det är en fin linje mellan modig och dumdristig brukar man säga, men jag är rätt säker på att jag faller direkt in i den sista kategorin. Avely ställer sig framför mig och jag slås återigen över hur onaturligt vacker hon är. Skrämmande så. Hennes hud är så slät att den påminner om marmor och hennes ögon glittrar, som om tusentals iskristaller hålls fångna i mörkret. Jag biter ihop käkarna när hon sträcker sig fram och drar en slinga av mitt hår bakom mitt ena öra.

"Är du avundsjuk, lilla elddemon? Oroa dig inte, du har min fulla uppmärksamhet." För min mentala hälsas skull väljer jag att helt ignorera elddemon-grejen, men innan jag hinner svara på resten av hennes påstående dyker Kevins mormor upp bärandes på en mörk trälåda. Hon kämpar för att böja sig ner på golvet och Kevin går fram för att hjälpa henne. När hon sitter ner på knä öppnar hon locket och jag får en snabb blick på innehållet. Det är inte en kattunge.

Jag önskar att det vore en kattunge.

"Hjärtat från en fallen" Kevins mormor halar upp burken med den rödgråa klumpen inuti och jag kan känna hur mina inälvor vrider sig av obehag. Jag ger ifrån mig ett äcklat ljud. "Gudinnan ser ditt offer och välsignar dig, dotter Matilda Caruso." Jag når gränsen. Innan jag hinner fatta vad som händer viker jag mig  framåt och spyr rakt ner på linoleumgolvet. Det bränner hela vägen upp genom halsen och mina ögon tåras, men jag fortsätter att kräkas tills allt som kommer upp är genomskinligt slem. Jag torkar flämtande av munnen med baksidan av handen.

"Ni är sjuka." De har sparat Matildas hjärta i en burk. Som om det vore saltgurka.

"Har du inte hört om att ge någon en varning, häxa?" frågar Avely och gnuggar mig lätt över ryggen. Hennes händer är iskalla. "Känns det bättre nu, raring?" Inte ens lite grann. Jag låter av någon anledning psykopaten leda mig ner i en gammal skinnfåtölj. Hon klappar mig lätt på kinden och jag är för utmattad för att slå undan hennes hand. De sparade hennes hjärta. I en burk. Jag biter mig hårt i underläppen.

"Låt oss börja", föreslår Kevins mormor och rör sig bort från ljusen. Kvar står Kevin med armarna utsträckta och ett blankt uttryck i ansiktet. Han väntar tills Avely står mitt emot honom innan han börjar recitera ord som påminner om latin eller grekiska. Långa, monotona meningar som jag inte förstår ett dugg av, men som får det att krypa i kroppen likväl. Medan han pratar fiskar Avely upp den utplacerade kniven. Hon betraktar den ett ögonblick, låter fingrarna glida över bladet, innan hon drar upp ärmen och placerar den mot sin underarm. Ett identiskt sår uppstår på Kevins arm medan hon skär sig själv, men Kevin slutar inte att prata med klar röst. I vilken annan situation som helst skulle jag kanske reagera på att han inte stammar överhuvudtaget. Nu kan jag inte bry mig mindre. Han höjer rösten och ljusen fladdrar till.

Och sedan är det klart. Jag vet inte vad jag förväntat mig, men det är förvånansvärt antiklimatiskt. Burken med hjärtat står på golvet emellan dem, men ingen gör någonting med den. Kevins mormor har redan börjar röja undan saker innan jag fattar att de är färdiga med ritualen. Hon ger Kevin en handduk så han kan torka av sin arm.

"Fantastiskt, då rör vi på oss", säger Avely glatt. "Jag hade ett möte för några timmar sedan som jag verkligen borde ta hand om snart, så om du vill packa ihop några grejer så får du göra det snabbt." Jag blinkar till.

"Va?" Avely suckar och gör en överdriven gest mot dörren.

"Dags att rädda lillasyster, så upp och hoppa. Tid är pengar och allt det där." Jag sneglar mot Kevin som nickar en gång, men han verkar inte glad över det. Den svarta linjen runt hans hals är fortfarande där. Avely följer min blick.

"Den försvinner när jag är säker på att vi inte kommer bli attackerade", säger hon avfärdande. "Men häxorna vill säkert få ut oss och planera sin hämnd, så jag föreslår återigen att du hoppar upp och rör på benen." Långsamt reser jag mig upp.

"Är det okej?" frågar jag Kevin. Jag vet inte riktigt vad jag frågar om, men Kevin nickar igen.

"Gå och...och...gå och hjälp din syster", mumlar han grötigt.
Så det är vad jag gör, med insikten att det här inte kan gå annat än fruktansvärt fel.